Vi lever i ett annat Sverige i dag

I Sverige avled, när spanska sjukan nådde Sverige 1918, ungefär 30 000 människor. Men det var ett annat Sverige än det vi lever i idag. Jag återkommer till detta.

För min egen del hade jag som sjuåring hunnit med ”asiaten” 1957. Jag har ett starkt minne av att jag i feberyra upplevde att jag låg på en bricka där jag rullades fram och tillbaka. När Hongkong-influensan 1969 nådde Sverige var jag inkallad för militärtjänstgöring i Norrland. Mitt starkaste minne från den pandemin var att halva ”luckan” låg utslagen i hög feber. Eftersom vår förläggning var lokaliserad någon mil från regementet där också ”sjukan” var förlagd lastades vi helt sonika på ett lastbilsflak med endast ett tunt kapell som skydd och i 15 graders kyla transporterades vi till sjukan. Ingen reflekterade över lämpligheten i att låta några sjuka beväringar transporteras på detta sätt. Men allt gick över och bra. Någon vecka senare var vi återställda och inställda att försvara vårt land.

1957 var jag för ung för att reflektera över eventuella samhällskonsekvenser. Men jag hörde aldrig mina föräldrar tala om social distansering, karantän eller isolering. Inte heller stängda butiker eller fabriker. Samma bild har jag också av Hongkong-influensan. Kanske minnet sviker mig?

Nu när covid-19 sveper över landet finner jag mig plötsligt per definition tillhöra en riskgrupp. Eftersom jag känner mig frisk och stark känns det lite främmande. Men den som lyder råd är klok. Så jag tar till mig Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Spanska sjukan nådde ett Sverige där sjukvården inte bara var bristfällig utan saknades helt för stora grupper och fattigdomen svår på många håll. Min mormor avled i spanska sjukan i oktober 1918, tre veckor efter att hon fött den flicka som sedan kom bli min och mina syskons mamma.

Hon var det femte barnet i syskonskaran som bestod av en pojke och tre flickor. Äldsta syskonet var då 13 år.

Vår morfar, sjöman, kom aldrig över förlusten av sin hustru. Ingen institution i samhället då tog på sig något ansvar för att stödja familjen. För att kunna försörja sig var vår morfar tvungen att gå tillbaka till det enda arbete han kunde. Sjömannens. Barnen placerades i fosterfamiljer på olika håll i landet. Som äldre kom de, tack vare en faster, få kontakt med varandra. Men barndomshemmet skingrades och jag minns mina mostrars berättelse om att allt som fanns i hemmet bara försvann. Inte någon liten minnessak fick barnen med sig från sitt föräldrahem.

Min morfar fick in grav i det hav som han seglat på under många år. Smärtan och förlusten av hustrun och saknaden av barnen blev till slut för stor.

Det finns säkert fler liknande öden i landet. Något att reflektera över när vi upplever vissa inskränkningar i vårt dagliga liv.

Bengt-Olof Foss