Torbjörn Selander nominerad till Guldspaden

UT får en kort träff med Torbjörn Selander samma dag som beskedet kommer att han har nominerats till grävande journalisters pris – Guldspaden.

Det slumpar sig så att han just denna dag är på besök hos sin pappa, som bor i Ulricehamn. Så det ger möjlighet till ett hastigt arrangerat möte i Stureparken för fotografering och lite prat om läget. Intervjun görs via mobil några dagar senare.

Torbjörn Selander, som sedan 24 år tillbaka bor i Sydafrika med sin familj, huttrar till, trots solsken och en temperatur kring nollan.

– Mina barn har aldrig sett snö, säger han, under det att vi går bort mot det för dagen snöklädda området mot stationshuset för att hitta en bra miljö för fotografering.

Själv är han van vid rejäla vintrar i Ulricehamnstrakten. Det var här han växte upp, och det var här han tog sina första steg på den blivande karriären som journalist.

Fast det hade kunnat ta stopp, innan det ens började. I boken Vågskvalp berättar de dåvarande reportrarna på UT om när Torbjörn Selander som ung skolelev, kom till redaktionen i avsikt att få göra sin pryo där.

Han förklarade att han ville bli journalist men blev snabbt utdömd som ”totalt värdelös” av de ärrade reportrarna på redaktionen.

Torbjörn Selander skrattar gott åt den historiska återblicken.

– Ja, det minns jag. Fast det var bättre än så. Jag var intresserad av fiske och vill egentligen prya med det. Men det gick inte eftersom han som jag ville prya hos var i Dalsland.

– Syon i skolan försökte få mig att välja något annat. Jag blev ganska sur, så jag pekade slumpmässigt med fingret på listan över tänkbara jobb och hamnade då på journalist, berättar Torbjörn Selander.

De första dagarna på UT tyckte han var ”dödstråkiga”. Det hände att han gick undan till något undanskymt hörn för att läsa serietidningar.

– Men sen fick jag hänga med Jörgen och Berca ut på jobb och insåg att det var otroligt kul att komma ut och träffa folk, säger han.

Han nämner chefredaktören Gunnar Högborn som en i sammanhanget viktig person.

– Han var duktig. Dessutom gjorde han att man kände sig välkommen, säger han.

Pryotiden gav mersmak och Torbjörn Selander fick jobba på UT på sommaren som bland annat fiskereporter. Det blev reportage samt bevakning av tävlingar.

– Någon tävling vann jag själv, så då fick farsan ta bilder, berättar Torbjörn Selander.

I samband med lumpen i Skövde några år senare blev det jobb som fotograf på tidningar i Skaraborg. Han jobbade även några år på Borås Tidning i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Senare knöts han till Expressen som fotograf.

– Ett tag var jag placerad i Jönköping. De kallade mig ”sällan där”, eftersom jag var ute och reste väldigt mycket.

– Ska jag beskriva mig själv så är jag en som planerar oerhört noggrant. Samtidigt är jag öppen för att släppa planerna och ändra mig fullständigt, om omständigheterna så kräver.

Efter att ha varit anställd vid Expressen, gick han över till att jobba som frilans i slutet av 90-talet. Något han har ägnat sig åt allt sedan dess.

Hur kom du in på grävande journalistik?

– Min gnista tändes när jag jobbade för Der Spiegel. Jag råkade bli god vän med chefredaktören där, som satte mig på några grävjobb. Det var oerhört lärorikt och intressant.

Vad är det som är grejen med grävande?

– Jakten efter att få fram sanningen. Det är en stark drivkraft som jag har än i dag. Ju svårare, desto roligare. Är det för lätt, kan jag bli nervös. Motståndet då man jobbar med en grej kan – men behöver inte vara – en indikation på att man är något på gång. Ju hårdare motstånd, desto större tillfredsställelse då man är klar.

Du bor i Sydafrika sedan många år tillbaka. Bakgrund till det?

– Första gången jag var i Afrika var för trettio år sedan. Det satte sig under skinnet direkt. Första gången var jag där på ett tillfälligt jobb. Men jag är fortfarande kvar på denna stora kontinent, och är nu inne på 24 året. Jag älskar det. Framför allt människorna. För mig personligen ger det en god livskvalitet att leva och bo där.

– När jag då och då återvänder till Sverige känner jag det som mer och mer omöjligt att flytta tillbaka. Men man ska väl aldrig säga aldrig.

Vad betyder nomineringen till Guldspaden för dig?

– Det betyder oerhört mycket. Det är jättekul och fantastiskt. Samtidigt tänker jag att man i första hand ska bedömas efter jobben man gör, inte efter de priser man får. Jag har tidigare fått några priser, men detta är ett otroligt fint pris, då det gäller grävande, som ju kommit att bli mitt sätt att jobba.