Sabina Eskil: Sabina Eskil: ”Du har en elak tumör”, sa läkaren

”Hej Sabina, Vi skulle gärna vilja träffa dig på tisdag nästa vecka.”

”Vad är det som ni vill säga, kan ni inte berätta det för mig på telefon?”

”Nej, vi vill inte göra det, utan vi pratar gärna när vi ses istället.”

Fem minuter senare, när jag flera gånger på heder och samvete hade lovat att jag inte var ensam, sade kvinnan i telefonen: ”Du har bröstcancer.”

Jag var inte ensam. Jag stod mitt på Drottninggatan i Stockholm. Några meter framför mig hade jag en sambo och en dotter. En dotter som vinkade åt mig. ”Kom nu mamma, sluta prata i telefon!”

Någonstans där mitt i folkvimlet blev jag en annan person. Det fanns en före, och det finns en en efter samtalet. Personen före visste mycket väl att cancer drabbar. Personen före visste också att det drabbar och slår utan någon röd tråd. Personen efter samtalet kunde inte dra sin väska, inte heller ta sig själv framåt. 
Den Stockholmsresan blev något helt annat än planerat.

Tre veckor tidigare hade jag fått min knöl undersökt i Borås. En knöl som jag en dag kände själv. Doktorn jag träffade först sade att jag inte behövde oroa mig, jag var så ung sade han. För någon som har svart bälte i att oroa sig var orden inte lugnande. Men doktorn kunde ju inte veta att just jag hade flera vänner omkring mig som var drabbade, och som var i exakt min ålder.

Några dagar efter Stockholm blev det verkligt. Fast helt overkligt. Jag satt där med familjen, med tre läkare framför oss som förklarade vad som skulle hända framöver. Du har en elak tumör, vi vet ännu inget om dess spridning. Just ordet spridning är i detta sammanhanget för mig, bland det värsta ordet. Spridning. Det är ordet som avgör så mycket.

Vad jag minns?

Väntan. Ordet väntan fick en ny innebörd. Väntan på röntgenbesked. Väntan på operation. Väntan på besked om spridning. Väntan på strålning. Väntan på ett normalt liv.

Sorgen. Den stora sorgsenheten att göra mina barn ledsna.

Vännerna. Som ordnade den finaste mottagningen för familjens student, då jag själv var nyopererad.

Bullarna på Sahlgrenska. Varje dag efter avslutad strålning köpte jag mig en bulle. Det blev 26 stycken.

Man pratar ibland om målbild efter eller under vald eller icke vald händelse. Jag hade en målbild. Jag skulle åka till Stockholm igen och liksom ta ”tillbaka” Stockholm. Att få vistas i den staden utan att känna någon oro eller ångest. Sanningen är att jag efter snart två och ett halvt år fortfarande inte är så sugen på att åka tillbaka till huvudstaden.

Ett enda krav ställde jag på min familj. Att vi, när detta var över, skulle åka bort tillsammans. Jag kände överraskande starkt att jag måste ha dem enbart för mig själv, för alltid. Jag ville ärligt bara ta med mig familjen till en öde ö. Detta så att ingen annan fick vara nära dem. Men då min erfarenhet av överlevnad på öde öar begränsades till Robinson på tv, fick planen revideras.

I stället flydde jag med familjen till spanska solkusten. Där behövde jag utöva exakt noll stycken överlevnadsaktiviteter. I 14 dagar umgicks vi dygnet runt, och jag har aldrig uppskattat varje minut som jag gjorde då.

Vi önskar förtvivlat att cancer ska försvinna för evigt. Att vi om kanske 10–20 år (det måste gå snabbare!) har löst svaret på denna gåta. Men fram till dess har vi vår rosa månad, bröstcancermånaden oktober. Några veckor då vi uppmärksammar extra att forskningen går så mycket framåt. Att vi tillsammans bidrar med medel som gör det möjligt!

Knölen ändrade min knopp, kropp och själ. I skrivande stund är det fyra veckor kvar tills jag ska göra en andra operation för att rätta till det knölen ändrade på. Jag har bestämt att detta blir den sista operationen.

Ärren lär finnas kvar under lång tid, både inuti och utanpå. Men huvudsaken är så klart att jag överlevde cancern. Alla gör ju inte det, men många. Fast några vinnare kan vi inte tala om. För oavsett utgång sprider sjukdomen rädsla när den drar fram, hos både sjuka och anhöriga. Rädsla, men den kan också ge en otippad tacksamhet över något så självklart som att få hänga med sina närmaste. Skjutsa barn till träningar, diska efter sambons matlagning, springa hemska intervaller och äta ljuvlig choklad och dricka Pepsi max i soffan. Det blir liksom mer av allt.

Och på tal om mer: Ju mer det forskas, desto snabbare kan vi bli av med den här skiten för gott.