På jakt efter blomsterprakt vid Knättes rullande kullar

– Kolla där, där kommer en till. Vi sitter mitt i paradiset.

Mattias Lindholm nästan viskar fram orden, för att inte störa idyllen, när han plötsligt får syn på en drakblomma som precis är på gång att spricka ut i full blom.

UT är på utflykt till naturreservatet vid Knätte kullar tillsammans med Västkuststiftelsens naturvårdschef. I den tryckande sommarhettan sitter vi i en av reservatets sydvästsluttningar och Mattias Lindholm är påtagligt nöjd med att ha hittat drakblomman, en av Sveriges absolut ovanligaste blommor.

– Det känns nästan lite andaktsfullt.

I Ulricehamns kommun finns, om man räknar Komosse som två, 13 statliga naturreservat som underhålls av Västkuststiftelsen, tillsammans med engagerade ideella krafter, i Knätte tillsammans med hembygdsföreningen.

Alla reservaten, från Korpebobergs lövskogar och Komosses våtmarker, till där vi befinner oss, på Knätte kullars stäppartade torrängar, ruvar på unika och bevarandevärda naturtyper, som har det gemensamt att de är på väg att försvinna helt ur landskapet.

Ska man våga sig på att rangordna lite, så förstår man på Mattias Lindholm att just torrängarna är något utöver det vanliga.

– Det är inte många platser i landet där man kan uppleva den här naturen. Och att vi har dessa i Ulricehamns kommun och på några ställen till upp längs Ätradalen kan vi tacka platåbergen av kalksten upp mot Kinnekulle för, förklarar han.

Enkelt förklarat har vi den senaste inlandsisen, eller de isälvar som bildades när den smälte, att tacka för de unika markerna. På sin väg söderut drog älvarna med sig den mjuka kalkstenen, som bland annat här bildade de kullar vi nu ser i landskapet.

Jorden vid kullarna var också några av de allra första som brukades i trakten, för cirka 5 000 år sedan. Och det är just den lyckosamma kombinationen av naturens krafter och påverkan av djur och människa, som bidragit till att vi så här 5 000 år efter våra tidiga förfäder nu kan sitta och sommarnjuta i den karga, men samtidigt oerhört artrika ängen.

– Tar du ett utsnitt på en kvadratmeter här så kan du hitta upp emot 60 olika växtarter.

Mattias Lindholm scannar av marken nästan som ett tryffelsvin och spänner alla sinnen, ber oss smaka på den syrliga ängssyran, visar käringtandens finurliga mekanism för att servera ståndaren till bina och förklarar hur slåttergubben talar om för oss när det är dags att slå.

En tusenårig hålväg ringlar sig likt en orm upp till toppen av en kulle, där marken fortfarande brukas för grässkörd. I ena kanten av vägen har det bildats en liten rasbrant, full av hålor där bland annat bin bygger sina bon. Jag sätter mig på huk och studerar hur en parasiterande stekel tar sig in och lägger sina ägg i en håla som redan är upptagen av ett bi. Med detta är ödet beseglat för de ännu ofödda bina, men ett gott tecken för området som helhet.

– När vi får in många snyltande och parasiterande insekter så tyder det på att vi har ett väl fungerande ekosystem på platsen, förklarar Mattias Lindholm bakom min rygg, samtidigt som jag hör hur hans fjärilshåv susar genom luften.

När jag vänder mig om har han stuckit in hela huvudet i håven och iakttar koncentrerat.

– Ett hartsbi, säger han samtidigt som han försöker få tag på den lilla gynnaren, som surrar intensivt inne i håven.

Vill man spana efter insekter i reservatet, så ska man leta upp sydsluttningarna där det finns blottad sand och jord. Här blir det som varmast och det är full aktivitet på djurlivet i det mindre formatet. Bara i reservatet i Knätte uppskattar Mattias att det finns ett 40-tal arter av bin.

Och Mattias Lindholm skickar med ytterligare ett tips.

– Ängarna skiftar karaktär under säsongen, så det finns anledning att komma vid flera olika tillfällen. Det finns tre riktigt ovanliga kronjuveler som man kan spana efter på de torrängar vi har längs Ätradalen. På våren har vi den smalbladiga lungörten. Lite längre in i sommaren har vi drakblomman och båda dessa hittar man här. Under högsommaren har vi fjädergräset, som kommer i några få lokaler i Falbygden.