Nadim Ghazale: Nadim Ghazale: Padeln ger oss barndomens tävling, lycka och lek
Vem är du? En klassisk fråga när man var liten och skulle köra sport på gatan eller på någons gräsmatta. Det gällde att vara snabb, de bästa spelarna blev snabbt tagna. Om det var streethockey på vändplatsen hemma hos Manne ville man vara Gretzky, Lemieux eller min egna personliga favorit, Buffalo Sabres storstjärna Pat Lafontaine. Jag spelade aldrig hockey för som flyktingbarn lärde jag mig åka skridskor sent i livet och då hade tåget gått, så streethockey utan skridskor passade alldeles utmärkt.
Jag hade en stor fascination för hockeymålvakter, så jag fick ärva gamla skydd av mina målvaktskompisar att använda på vändplatsmatchen och där varvade jag mellan att vara Felix Potvin, Dominik Hasek och Ed Belfour.
Fotboll däremot var min sport, på Stjärnvallen i Ulricehamn spenderades otaliga timmar och radarparet Ghazale/Claesson var alltid den tjeckiska superduon Baros/Koller och var svåra att stoppa i herren på täppan. När jag lekte bort min lillebror och hans vänner på gräsplanen vid oss var förstavalet alltid Barcelona och Rivaldo.
Barnasinnet och kroppen som orkade springa hur mycket som helst under en tid, lämnade efter sig vänner för ett helt liv och minnen att glädjas åt långt senare när gänget åter samlas under mellandagar eller somrar.
Ända sedan jag blev vuxen har jag fumlat runt bland träningsformer och diverse aktiviteter, allt i jakt på något som kunde påminna om glädjen och gemenskapen som spontanidrotten bjöd på under barndomen. Styrketräning, crossfit, spinning, tennis och så vidare, inget funkade. Jag träffade underbara människor men fick inte det jag sökte.
”Där stod jag, i en bur med samma killar jag spelat fotboll med som liten och upplevde samma känslor nu som då.”Nadim Ghazale
Precis när jag hade gett upp hoppet och accepterat vuxendomens förbannelse hade vi svensexa för min kompis Emil. Där skulle vi spela något som hette padel, en ny sorts racketsport. Med Sveriges sämsta vinstprocent i tennis och en nyligen inopererad höftprotes var jag minst sagt skeptisk och skraj. Ack så fel jag hade, för den där padeln var rena frälsningen och förälskelsen var total.
Där stod jag, i en bur med samma killar jag spelat fotboll med som liten och upplevde samma känslor nu som då. Kort efter fick Borås sin första padelhall och de blev bara fler med tiden, för det som jag kände var jag inte ensam om.
Sport är underbart för att det är så mycket mer än bara själva idrotten. Det är gemenskap, vänskap och kamp. Padeln blev min vuxna motsvarighet till föreningslivet, till UIFK och KFUM, en sorts gemenskap som ger mer än vad den tar och även om jag definitivt varit ekonomiskt rikare utan padel hade jag på många sätt varit fattigare.
Jag hade aldrig rest utomlands med Bohman eller Dave eller lärt känna boråsaren som var med och grundade Spotify. Inte heller hade jag fått spela mot killen som var först framme vid bilen efter min trafikolycka 2010 när jag låg där avtuppad och bruten i en trasig polisbil. Jag hade varit fattigare på möten med fantastiska människor.
Padelns ostoppbara succé ligger nog i att den ger oss tillbaka det som många av oss en gång i tiden hade – glädje, tävling, lycka och lek i ett perfekt paket. Materialet vi köper är våra vuxna svar på vilka vi är för dagen. ”Ah, du köpte Sanyos nya rack! Snyggt! Hoppas du får samma känsla på köpet!” För nu är du Sanyo.
