Nadim Ghazale: Nadim Ghazale: Inget ger bättre avkoppling än att spela Fifa mot en finnig tonåring
Något som jag senare skäms för, som tilläts påverka mitt humör och ifrågasätta mitt beslut. Fastän livet i övrigt flyter på smärtfritt så dyker den där satans känslan upp emellanåt. Instagramstressen. FOMO. Fear of missing out, alltså en rädsla att missa saker.
Rent logiskt känner jag ett stort självhat när det inträffar. Jag är för gammal för att känna stress över att gå miste om saker, jag har växt ifrån det där. Det märkligaste är att logiken är omvänd. För det mest plågsamma är inte att missa saker jag valt bort, utan när jag ser folk göra saker som jag inte vill göra. Saker som av kollektivet snarare förväntas av en. Som när en halvsolig dag inträffar samma dag som det spelas Australian open-final i tennis. Men, det är ju fint väder och då förväntas man gå ut, eller hur? När alla i hela landet är ute och njuter av det temporära uppehållet i denna monsunperiod vi kallar vinter. Korvgrillning utomhus och fotografier på spegelblanka sjöar samtidigt som Novak servar i femte set efter en heroisk upphämtning mot den unge Thiem. Ni vet han med enhandsbackhanden som är så sagolikt vacker att den slår alla instastories på termosmuggar kring en frusen grillplats.
Tack men nej tack, jag skriver inte under på den passivt aggressiva regeln att man måste rusa ut så fort solen tittar fram. Tid är för viktigt för att slösas bort. På saker eller människor som tar mer energi än vad det ger, på sånt som inte ger återhämtning.
För det är väl det allt handlar om egentligen, återhämtning. Sätt att ladda batterierna på efter en arbetsvecka i statens och familjens tjänst. Att hitta sätt för återställning är en fråga om hälsa, om inte ren överlevnad, och alla är vi olika. Jag behöver slappa, med kraft och utan finess. Titta på tennis, spela FIFA, läsa eller bara powernappa. Då frikopplas hjärnan till 100 procent. För det finns inget sätt som får min hjärna att koppla bort som en match FIFA online mot någon finnig tonåring på andra sidan jorden. Det skulle kunna smälla en bomb utanför och jag hade inte lyft på ögonbrynen. Eller när min favoritförfattares huvudperson Jona Linna är inne i en ny jakt på superskurken Jurek Walter. Inte ens sömn tillåts komma i vägen då. Så varför inte bara hålla tyst och göra det då? Jo, för att jag känner mig utanför, konstig och ensam. Precis som när alla diggar Håkan Hellströms musik och jag står oförstående bredvid och betraktar. Att känna sig utanför kastar en tillbaka till barndomen. Till en tid där den enda uppgiften för dagen var att ducka just det och somna med en känsla av att man var med i gänget.
Så fortsätt njuta av er återhämtning så ska jag försöka finna trygghet i min. Jag vet att fotot på ert mullande i skogen i kulörta fritidsbyxor är mer instagramkompatibel än bilden på mina gråa mjukisar i soffan. Den bilden gör ingen avundsjuk, men upplevelsen hade gjort er gott.
