"Mamma är det finaste man kan bli kallad för"

Det märks att det är många som bor i huset som möter en i slutet av den smala grusvägen. Framför fasaden står sju cyklar i olika storlekar. På ena sidan av grusgången som leder fram till ytterdörren står en stor pool och fylls på. Vattnet i den är lika klarblått som himlen. Bredvid sitter familjen runt ett bord och äter frukost i solskenet.

– Se nu till att inte släppa ut hundarna, då blir det kaos, säger mamman i familjen, Marianne Kärfstedt Brolin, när några av barnen hjälps åt att plocka in disken.

Marianne tog emot sitt första fosterbarn för 14 år sedan. Tre år senare träffade hon Janne, och sedan dess har många barn kommit till hennes och makens hem. Hon tänker en stund på hur många de varit, men kommer inte fram till någon exakt siffra. Ett tiotal barn kommer hon i alla fall fram till. Från ett år ända upp till 20. I dag är de totalt sju personer som samsas i huset. Trots att hon också har biologiska barn, är hon en mamma för allihop.

– Att vara mamma är det finaste man kan vara, säger hon och fortsätter;

– Jag kan avstå från allt annat utom mammarollen.

Att bli fostermamma var ett på många sätt självklart val för Marianne. Hennes egna trasiga bakgrund kan vara förklaringen till det.

– Jag blev inte så sedd när jag var liten, jag vill helt enkelt att andra barn ska ha det bättre än vad jag hade.

I Sverige är det runt 25 000 barn varje år som inte har möjlighet att bo hos sin biologiska familj och blir placerade enligt Socialtjänstlagen. Allra vanligast är att man kommer till ett familjehem som hos Marianne och Janne. För många vuxna är det långt ifrån en självklarhet att välkomna någon annans barn till familjen, men Marianne funderade aldrig på om hon vågade eller inte.

– Man kan finnas där och ge kärlek utan att vara den ordinarie mamman. Glädjen att se när de kliver framåt är betalningen.

Livet som fosterförälder är trots det inte alltid enkelt. I höstas var Marianne och Janne nära att ge upp. 19-åriga Jenna blev räddningen. Marianne minns tydligt när Jenna kom till familjen första gången för att hälsa på.

– Den mest "bösiga" tjejen kommer in, slänger upp fötterna på bordet och är bara sig själv. Då bestämde jag mig för att inte ge upp, jag ville ha henne.

Marianne var dock säker på att Jenna skulle välja någon annan. Hon skulle nämligen till fler familjer efteråt. Men dagen efter kom telefonsamtalet om att Jenna gärna ville flytta in hos dem.

– Jag var inte ens och hälsade på någon annan, säger Jenna.

– Jag har alltid varit mig själv, men det är inte alla som accepterat det som Marianne gjort.

Förutom det praktiska har Marianne klart för sig vad som krävs för att bli en bra fostermamma.

– Ett stort hjärta och ett sjuhelvetes tålamod, säger hon.

Det är något hon fortfarande besitter efter alla år. Och fick hon själv bestämma skulle hon gärna velat vara fostermamma på heltid.

– Vi kommer fortsätta att ha fosterbarn så länge vi bara kan, kärleken från barnen är det jag gör detta för.

om att vara fostermamma.