Lars Näslund: Lars Näslund: Kan Molly fångas in med plankor runt klubbhuset?

Samma dag kom en gammal man in till oss på UT. Han var ledsen. I handen hade han ett foto på sin katt.

– Kan ni efterlysa den?, undrade han.

Den hade då varit bortsprungen i tre veckor. Lätt var det inte att meddela honom att UT tyvärr inte kan skriva om saknade katter på det viset, då skulle vi knappt få göra annat. Han sa att han förstod.

Att han ändå kom till oss med fotot på sin älskade katt kan man förstå, eftersom jag själv skrivit tre artiklar de senaste veckorna om Gävlebon Åsa Johansens och hennes dotter Malins enträgna kamp för att fånga in Molly. Ja, den före detta vildkatten som Åsa tog hand om i vintras och som lyckades smita när de 12 juni stannade till på parkeringen vid Åsunden, intill kanotklubbens gula hus, för att ta en paus på väg hem från Gekås i Ullared.

Varför skrev vi så mycket om just den katten? Det är en rimlig fråga. Men jag tycker att historien säger något om vad ett husdjur kan betyda för väldigt många.

Jag läser på en sajt att det i Sverige finns runt 100 000 hemlösa/bortsprungna katter (hur man nu räknar dem). En hel flora av sajter och organisationer är engagerade. Som databasen vilse.nu, driven av Svenska Kattskyddsförbundet, där man kan söka efter sin bortsprungna katt eller söka efter ägaren av en upphittad.

Kattjouren skriver att de är ”ett ideellt nätverk av människor som brinner för att rädda djur och tillsammans räddar tusentals individer varje år.”

Djurskyddet Sigfrid består av ett femtiotal föreningar vars ”vision är att driva ett katthem i Växjö (...)”.

Här i Ulricehamn har Facebookgruppen HitteKatter 1 305 medlemmar. Härom dagen skrev en av dem: ”Hej! En rödspräcklig katt med vita detaljer och grönt halsband springer omkring uppe hos oss på Tåmarksgatan i Ulricehamn (har tyvärr inte fått möjlighet att ta bild). Är det någon som saknar hen?”

Under rubriken ”När din vän försvinner” ger Kattjouren den förtvivlade ägaren råd och skriver: ”Några har varit med om den, andra fasar för att den ska komma; dagen då en älskad familjemedlem smiter ut och försvinner alternativt inte kommer hem efter sin dagliga utevistelse.”

Mer hjälp finns på sajten ”Kattpolisen iFokus” där signaturen Alexej skriver: ”När katten försvinner råkar ägaren lätt i panik. Men katten är inte "borta" – den finns någonstans. Det finns mycket du kan göra! (...). Ge aldrig upp hoppet och sökandet, ibland har katter kommit tillbaka efter många år.”

Det tänker inte heller Åsa och Malin Johansen göra med Molly.

– Nu laddar vi batterierna och tar nya friska tag sen, sa Åsa till UT i fredags.

Då kände hon och dottern att de efter att ha sovit i Toyotan invid klubbhuset i ytterligare sju nätter att kropparna sa ifrån.

– Vi ska absolut komma tillbaka men vi har inte ork nu, det gör så ont i armar och ben.

Innan de begav sig hem till Gävle igen mailade Malin Johansen till olika byggfirmor med en vädjan om att få låna ett antal plankor.

– Vi vet ju att Molly gömmer sig under klubbhuset. Men hon måste vara svulten. När vi senast såg henne åt hon upp maten vi hade ställt ut så fort. Så vi tänker att enda sättet att få grepp om henne är att vi spikar fast brädor runt krypgrunden på klubbhuset och lämnar en liten öppning där vi ställer fångstburen med mat i. Vi hoppas att någon vill hjälpa oss, det är så många snälla som erbjudit sig hjälpa till och hålla ögonen öppna nu när vi åker hem några dagar, säger Åsa Johansen.

För henne betyder kattens sällskap allt. Hennes förra hade hon under 16 år.

– Sen blev den sjuk och dog. Katten dessförinnan blev överkörd.

Så Molly är värd alla dessa uppoffringar?

– Ja. Hon känns som ett barn man har, det känns hemskt att bara lämna någon som inte klarar sig själv.

I ett sms skrev hon sedan: ”För vissa är ett husdjur bara ett djur och för andra är den en familjemedlem som man gör vad som helst för. Man månar och ömmar för dem som om det vore ens barn. Många förstår inte detta men för oss med ett stort kärleksfullt hjärta är det en självklarhet som bara vi och likasinnade förstår”.