Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Våga vara en glädjedödare!
När min syster under tidigt 80-tal besökte en öppen förskola i kyrkans regi sjöngs det sånger om allas lika värde. En av sångerna handlade om att Jesus älskar alla barnen ”gul och röd och vit och svart”. Det ledde även till en stunds övning i färglära, eftersom de unga deltagarna tittade ner på sina kläder och överraskat utbrast ”men jag är blå!”, ”och jag är lila!”. Det är lätt att se framför sig barnens oskuldsfulla blickar och de vuxnas roade leenden.
Det är däremot inte lika roligt att föreställa sig de situationer som människor med annan hudfärg än vit kan tvingas utstå. Ja, även i Sverige. Även 2020. Men därför – just därför – måste vi stanna till där.
Efter amerikanen George Floyds tragiska död har debatten svept hit och dit. Olyckligt nog har debattörerna delats upp i två läger; den ena sidan protesterar mot diskriminering, den andra kritiserar rörelsen Black lives matter, BLM, och vill med hjälp av brottsstatistik antyda att mörkhyade personer får skylla sig själva om de behandlas sämre än andra.
Den snedvridna debatten tar fokus från det den egentligen borde handla om, att rasism finns. Och att vi aldrig får sluta bli upprörda när denna vansinniga människosyn manifesteras.
Det betyder inte att alla protester utförs på ett vettigt sätt. Det var till exempel inte rimligt att samlas upp emot tusen personer för att demonstrera under pågående coronapandemi, utan tvärtom riktigt osolidariskt. Det är heller inte okej att utmåla den svenska poliskåren som en rasistisk fiende, även om exempel visar att det finns enskilda rötägg där liksom inom andra yrkesgrupper.
Även dessa yttringar tar fokus från det debatten borde handla om, att rasism ju faktiskt finns.
Den som inte upplever förtryck eller diskriminering – oavsett om det handlar om hudfärg, kön, sexuell läggning eller annat – kan behöva påminnas. Dagens Nyheter hjälper i ett nyligen publicerat reportage läsaren att göra just detta. Där berättar sex afrosvenskar om sina liv i dagens Sverige. De vittnar om hur de ofta väljs ut för ”slumpmässiga” kontroller av tullpersonal, att taxiförare vägrar släppa in dem i sina bilar, att de söker över 200 jobb de har kvalifikationer för men bara kallas till en enda intervju. De berättar hur det känns att som barn kallas neger varje dag under ett helt läsår.
En av de intervjuade och hennes man överväger att flytta från Sverige eftersom de inte vill att deras barn ska utsättas för strukturell rasism.
Den som saknar egna erfarenheter blir lätt förvånad. Det är ganska naturligt, eftersom vi inte reagerar på diskriminering vi inte ser. Men desto större är då anledningen att öppna ögonen. Detta gäller i synnerhet för den som är antingen vit, hetero eller man, eller kanske alla tre och därmed på många sätt utgör samhällsnormen.
Det är dock möjligt att förstå andra människor. Det sker aktivt med hjälp av empati. Och redan om några veckor bjuds det på ett tillfälle att utöva just empati. Mellan den 24 och 29 augusti arrangeras Ulricehamn Pride, efter det välbesökta premiäråret 2019. Ingen behöver delta i alla aktiviteter, men det skadar inte att reflektera över hur heteronormativa strukturer genomsyrar den värld vi lever i.
Kombinera gärna detta med klassiskt civilkurage. Våga vara den som sabbar den uppsluppna stämningen när någon drar ett bögskämt eller säger något nedsättande om invandrare. Den som inte säger ifrån bidrar – om än passivt – till att vi-mot-dem-tänk normaliseras och i förlängningen att populistiska krafter vinner mark.
Om den här texten har fungerat som en glädjedödare var det värt varje rad.
Veckans utropstecken
Ståuppshowen En negers uppväxt spelades in 2014 och handlar om komikern Marika Carlssons uppväxt och erfarenheter som adopterad från Etiopien. Ibland skrattar man rakt ut, ibland fastnar skrattet i halsen. Tyvärr aktuell trots att den har några år på nacken.
Veckans frågetecken
Hur är samma komikers bokdebut? Marika Carlssons Såna som du ska inte va här, som kom ut förra året, beskrivs som en historia om utanförskap och gemenskap i dagens Sverige.
