Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Studenter, den ljusnande framtid är – snart! – er

”25 350 svenskar skrev in sig som arbetslösa förra veckan – en större ökning än under finanskrisen.” Den här pushnotisen från Svenska Dagbladet blänkte till i mobilen tidigare i veckan. Sedan följde fler medier i rask takt: ”Arbetslösheten skenar – över 25 000 personer skrev in sig hos Arbetsförmedlingen förra veckan. Och ”Nästan 50 000 varslade om uppsägning sen 1 mars · Antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen ökar i rask takt. · Ekot sänder direkt”

Vuxna, som har varit med om några upp- och nedgångar både vad gäller landets ekonomi och livet i övrigt, kan känna oro, men samtidigt tillförsikt att även denna kris kommer att gå över. Mitt i coronakaoset har vi därför ett ansvar utöver att tvätta händerna och hålla avstånd – att ingjuta hopp och framtidstro i dagens barn och ungdomar.

Varje generation formas ju av sin samtid. På gott och ont. Den som inte har upplevt krig och allvarliga kriser tar lätt för givet att livet kommer att flyta på utan större avbrott. Det upplever Sverige i dag i form av brist på skyddsmateriel till sjukvården. Trots att vi har många likheter med vår granne Finland, får vi nu titta avundsjukt på hur finska vårdanställda drar på sig skyddskläder från landets beredskapslager, ett lager som Sverige med sina just-in-time-leveranser inte har. De olika sätten att se på möjliga kriser bottnar sannolikt i vår långa tid av fred och frihet, och Finlands worst case-inställning på krig och elände som den äldre generationen fortfarande kan berätta om.

Den svåra och omvälvande tid vi har kastats in i nu ska inte förminskas. Människor dör, många mister en älskad anhörig för tidigt, anställda blir av med jobbet och företagare ser sitt livsverk implodera. Det påverkar naturligtvis hur vi ser på vår samtid, men också på hur dagens unga ser på sin framtid.

Det vet jag och många med mig av egen erfarenhet.

När 90-talskrisen briserade gick jag i mellanstadiet. Precis som mina jämnåriga följde jag utvecklingen och tolkade nyheterna utifrån en tioårings intellekt. Ord som marginalränta, finansmarknad och rörlig växelkurs flög förbi ovanför våra huvuden, men en sak var lätt att förstå: arbetslösheten. Under den period där barn inser att de kommer att behöva ett yrke för sin framtida försörjning, då matades vi med information om att det var svårt att få ett jobb. Så samtidigt som vi fjärde-, femte- och sjätteklassare drömde om att bli astronauter, veterinärer och fotbollsproffs framstod ett vuxenliv som arbetslös som ett reellt hot.

Själv drömde jag om att bli journalist. Några år senare, på högstadiet, fick eleverna i klassen i uppgift att skriva ett brev till oss själva. Dessa brev samlades in, förvarades och skickades sedan ut när vi var 30 år. I mitt brev står bland annat ”Jag vill bli journalist. Men jag tror att det är ganska svårt att bli det.”

Självklart är det bra att unga människor har en realistisk syn på arbetsmarknaden. Att uppmana tonåringar att välja studier enbart efter vad som verkar skojigt, och påstå att de kan bli precis vad de vill är inte bara att leverera en fet björntjänst, det är direkt oansvarigt. Världen behöver inte fler influensers – världen behöver engagerade lärare, skickliga sjuksköterskor och påhittiga ingenjörer.

Så därför, du unga människa som inte bara funderar över vad du ska bli när du blir stor, utan även grubblar över om det kommer att finnas något jobb till dig överhuvudtaget. Du som kanske ser studentfesterna ställas in och som oroas över att dagens sociala distans även ökar avståndet till arbetsmarknaden: Det kommer att ordna sig! Kanske blir det lite stökigare under något eller ett par år. Men sedan, när det vänder, då behöver vi dig, din framtidstro och kompetens.

Och om ni inte tror mig så kan ni lyssna till hälsningen från Carl XVI Gustaf, när han förra helgen hälsade till folket i ett TV-sänt tal: ”En sak har jag lärt mig att oavsett hur djup eller långvarig krisen blir så tar den förr eller senare slut.”

För att använda ett vanligt uttryck bland yngre: Kung är han.

Veckans utropstecken

Sverige måste ändå vara ett av världens bästa länder att utöva social distans i, och Ulricehamn en av de bästa kommunerna. Gång- och cykelavstånd, ingen trängsel i kollektivtrafiken och naturen inpå knuten – i jämförelse med andra länders undantagstillstånd och utegångsförbud lever vi rena lyxlivet!

Veckans frågetecken

Hur länge ska det hålla på? Hur många företag går omkull? Hur många förlorar jobbet och hur många skattekronor fattigare blir Sverige i kölvattnet av corona?