Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Ny syn på seniorer måste ta skruv

Fenomenet har varit känt i flera år, men en av de senare undersökningarna är extra tydlig: åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden är utbredd.

Det visar bland annat en studie från slutet av förra året som Delegationen för senior arbetskraft tog fram tillsammans med Linnéuniversitetet. Där hade 6 000 fiktiva ansökningar skickats till 2 000 arbetsgivare inom 7 olika yrken. De sökande uppgavs vara mellan 35 och 70 år, och de lediga tjänsterna gällde bland annat fordonsförare, kockar, administrativa assistenter samt butiks- och företagssäljare. Forskarnas hypotes var att det skulle bli svårare att bli anställd från 55 år och uppåt. Men där överraskades de. För resultatet visar att gallringen sker redan i just 40-årsåldern. De påhittade jobbsökande som hade passerat 40-strecket kallades till intervju i mindre utsträckning än de yngre. Sedan sjönk sannolikheten successivt för att landa på ynka 2-3 procents chans för en 65-åring att kallas till intervju. Och föga förvånande drabbades kvinnor hårdare än män av åldersdiskrimineringen.

Enligt Magnus Carlsson, docent i nationalekonomi, har många arbetsgivare uppfattningen att äldre är mindre flexibla och har svårare att lära sig nya saker än yngre kollegor. Han hävdar dock att det inte finns någon forskning som visar på detta samband. Tvärtom lyfter han fram erfarenhet som en styrka.

Studien fick viss uppmärksamhet när den publicerades. Men som så mycket annat föll den snart i glömska hos allmänheten. Så som världsekonomin och arbetsmarknaden har förändrats under pandemin förtjänar studien – tyvärr! – att hamna i fokus igen.

För när över 100 000 anställda har varslats, och många av dessa har sagts upp i coronans kölvatten behöver vi tänka ett steg längre. Sakta men säkert ska vi kravla oss upp ur det här konjunkturhålet, och då kommer företagen att anställa igen.

Det är därför naturligt att jobben diskuteras flitigt nu.

För att citera Magdalena Andersson (S), som för övrigt lät förvillande lik en borgerlig och inte socialdemokratisk finansminister när budgeten presenterades tidigare i veckan, är det ”jobben, jobben och jobben” som gäller framöver.

Det är som sagt rimligt. Vad som är högst orimligt är att kommande lediga jobb riskerar att gå till sökande med sämre meriter, men som kvalar in med hjälp av sin låga ålder. Detta betyder dock inte att vi automatiskt blir skickligare ju äldre vi blir. Däremot vinner de flesta arbetsplatser på att uppnå en mix av medarbetare: män, kvinnor, yngre och äldre med olika bakgrund, intressen och erfarenheter berikar i stället för att likrikta.

Och dessutom, i takt med att vi generellt är allt piggare och friskare längre upp i åren flyttas pensionsåldern framåt. Den som har slitit ut kroppen under ett fysiskt hårt arbetsliv ska naturligtvis inte tvingas fortsätta med samma arbetsuppgifter. Men vi behöver ändra synen på 65-årsdagen som den självklara entrén till pensionärslivet.

Förhoppningsvis kommer arbetsgivare att se hur mycket 50-, 60- och i vissa fall även 70-plussare har att ge. En pigg 62-åring med utflugna barn kan säkert bidra med kompetens, trygghet och erfarenhet som kompletterar prestationen hos den ambitiösa och duktiga men även vabbande 32-åriga kollegan med sömnbrist.

Det är inte så länge sedan som kvinnor tjänade betydligt mindre än män och det var politiskt korrekt att rata en kvinnlig arbetssökande för att hon kanske skulle skaffa barn. Problemet uppmärksammades och minskade, och samhället slapp gå miste om värdefull kompetens. Det borde även gälla diskriminering på grund av ålder.

Kalla mig optimist eller rentav naiv, men jag är övertygad om att den produktiva senioren är en del av framtiden.