Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Låt inte viruset försvaga integrationen
Det är inte lätt för makthavare att göra sin röst hörd under coronans framfart. Allt överskuggas ju av viruset! Några har ändå försökt att i det närmaste plocka politiska poäng på situationen. Hit hör bland andra Annika Strandhäll (S) och Heléne Fritzon (S), som i ett Facebookinlägg basunerade ut att kvinnor alltid betalar högsta priset i kriser. Detta samtidigt som statistiken visar att det är män som blir sjukast av smittan (även om dödligheten inte skiljer sig nämnvärt mellan könen). Förutom att det är cyniskt att slentrianmässigt hävda att kvinnor drabbas hårdast samtidigt som tre av fyra intensivvårdade är män, riskerar det att slå tillbaka på kampen för jämställdhet.
För Strandhäll, Fritzon och andra har i grunden rätt; i svåra tider drabbas i regel redan utsatta grupper hårdare än privilegierade. Och ser vi till en av de svagaste grupperna – utrikesfödda kvinnor – är mönstret ännu tydligare.
Detta samband är tydligt i den färska SNS-rapporten ”Flykting- och anhöriginvandrares väg till arbete” av Pernilla Andersson Joona, docent vid Stockholms universitet. Rapporten visar hur nyanlända kvinnors etablering på arbetsmarknaden tar längre tid än männens, och att de fortfarande efter elva år i Sverige saknar ett jobb i större utsträckning än män med samma bakgrund.
Detta kan ha flera orsaker. En är enligt Andersson Joona att fler nyanlända kvinnor än män är föräldralediga under sina första år i det nya hemlandet. En annan anledning finner hon i skillnader i vilka aktiviteter som män och kvinnor erbjuds under etableringsprogrammet, ett program som ska rusta de nyanlända för ett framtida jobb och därmed egen försörjning. Män får oftare praktikplatser, subventionerade anställningar och arbetsmarknadsutbildningar som leder till riktiga jobb. Kvinnor hänvisas enligt rapporten tvärtom till hälsofrämjande och sociala aktiviteter.
Med andra ord sänder den svenska staten ut budskapet att män ska kavla upp ärmarna och arbeta utanför hemmet, men att förväntningarna inte är lika höga för kvinnor.
Det duger inte.
Resultaten är nationella och säger inget specifikt om just Ulricehamn. Och även om de inte bjuder på några överraskningar – vi har ju länge vetat att det ser ut så här i Sverige – är forskningsrapporten värd uppmärksamhet. För så här var läget alltså före coronakrisen. Det lär knappast bli bättre framöver. Men utan kunskap och medvetna val lär utvecklingen gå åt fel håll. När varslen duggar tätt och arbetslösheten stiger – enligt Konjunkturinstitutets senaste prognos kommer den att passera 10 procent — får många inrikesfödda kämpa för att hitta ett nytt jobb. Än värre blir det för nyanlända, och i synnerhet nyanlända kvinnor.
Förutom att arbetslösheten drabbar den enskilde som varken får egen försörjning eller något erkännande av sin kompetens, innebär det ett samhällsekonomiskt slöseri.
Vissa branscher där många kvinnor jobbar – som Rut-branschen – upplever redan en nedgång. Desto mer hoppfullt är att vård- och omsorgssektorn ropar efter förstärkning.
Därför måste budskapet vara tydligt: även utrikesfödda kvinnor behövs för att ta Sverige ur krisen.
