Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: ”Kille eller tjej spelar ingen roll, men det får gärna vara en kiropraktor”

”Gift er med vem ni vill, så länge ni ser till att jag får barnbarn.”

Hon uttalade orden med glimten i ögat, men det fanns en seriös underton. Det min mamma ville förmedla till sina tonårsdöttrar var att all kärlek är bra kärlek, och att vår sexuella läggning inte spelar någon roll.

Det var – med undantaget att hon gärna välkomnade en kiropraktor i familjen – det enda önskemål hon hade angående blivande svärsöner eller svärdöttrar, och det var inget jag funderade närmare över. Så småningom fick hon och pappa två svärsöner.

Men jag kan bara föreställa mig hur betydelsefulla de där orden skulle ha varit om jag som yngre hade insett att jag inte skulle leva enligt heteronormen.

Alla barn, unga och vuxna förtjänar samma villkorslösa kärlek och acceptans för hur de väljer att leva sina liv. Gör som du vill så länge du inte gör någon annan illa, känns som ett vettigt rättesnöre.

Alla håller inte med. Ulricehamns första Pridefestival, som arrangeras hela denna vecka, har lett till motdrag från meningsmotståndare. UT har berättat om hur ulricehamnare har fått lappar med homofobiskt budskap i sina brevlådor, och hur avsändaren efteråt har sökt upp de personer som berättade om händelsen i tidningen. Även en reporter har fått en personlig lapp efter en av artiklarna.

Avsändaren, Lennart Jansson från Borås, har i efterhand berättat att hans syfte är att varna för det han upplever som fel sätt att leva.

Sannolikt får hans ansträngningar inte den effekt han hoppas på. Men så länge man håller sig på rätt sida av lagen får man säga och tycka vad man vill. Det är visserligen ingen mänsklig rättighet att få uttrycka sig på redaktionell plats i en tidning. Men journalistik innebär ofta att människor med olika åsikter får komma till tals, och därför valde vi att intervjua, och senare även publicera Lennart Janssons namn samt hans förklaring till kampanjen inför och under veckan.

För det har varit mycket Pride, både i staden och i tidningen. För mycket, kanske någon tycker. Ska festivalen verkligen behövas? frågar sig någon annan. Jag måste erkänna att jag tillhör den kategori som ibland tänker att Pride inte är lika viktigt i dag. Inte för att budskapet ska ifrågasättas, utan för att det är så okontroversiellt. För visst är det märkligt att vi år 2019 måste uppmärksamma och kämpa för allas rätt att leva sitt liv så som han, hon eller hen vill?

Pride innebär en gemenskap för hbtq-rörelsen, men även en påminnelse för oss som lever enligt heteronormen. Det är så lätt att ta sina privilegier för givna. Men på samma sätt som jag uppskattar när män inser att de generellt har privilegier som kvinnor får kämpa för, bör jag tänka på att det även gäller andra grupper.

Det betyder inte att det är lätt att bryta mot normer. Det gäller den enskilde, men även dennes nära och kära. Det blev tydligt i tisdags när RFSL bjöd in till en anhörigträff. Jag fick förtroendet att få lyssna och till viss del återge de tankar och känslor som närstående till flera hbtq-personer ventilerade. En mormor berättade hur hon älskade och accepterade sitt barnbarn så länge barnbarnet var lyckligt, men att mormoderns jämnåriga vänner var ovana vid hbtq-frågan och att hon därför inte fick förståelse. En mamma vid träffen hade vetat i många år att hennes son var homosexuell, men hade trots det blivit orolig när han kom ut, eftersom hon var rädd att omgivningen skulle reagera negativt. Och en tredje deltagare upplyste om att ”man har en komma-ut-process även som anhörig.”

Förhoppningsvis blir den processen kortare i takt med att vuxna blir mer medvetna. För dagens barn och unga är här ingen grej. Och när de själva blir föräldrar lär deras barn inte vara rädda att göra någon besviken.

Själv har jag dock insett att både jag och syrran har gjort mamma besviken på en punkt. Det blev ingen kiropraktor i familjen. Men två ekonomer verkar funka rätt bra det också.