Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Domen mot ”min” nazist stärker demokratin
I veckan föll domen mot den nazist som åtalades misstänkt för att ha sms-trakasserat de tre debattörerna Helle Klein, Maria Ripenberg och Anne Ramberg. Det blir sex månaders fängelse för ofredande och hets mot folkgrupp.
Mannen, som är i 50-årsåldern och kommer från Sundbyberg i Stockholm döms för att ha skickat hundratals sms med nazistpropaganda till de tre kvinnorna, och även för att ha spridit innehåll som räknas som hets mot folkgrupp.
Situationen är vidrig, men domen är glädjande.
Jag hade vagt hört talas om fallet tidigare – mannen åtalades i somras och fallet har uppmärksammats en del. Men det var först när jag tog del av nyhetsrapporteringen i samband med rättegången förra måndagen som polletten trillade ner: det här lät ju precis som ”min” nazist.
Att ens ha en egen nazist låter absurt. Absurt är också precis hur det känns att dagligen ta emot sms med övertydligt antisemitiskt innehåll. Hyllningar av den egna organisationen varvades med bilder på ihjälgasade barn och påståenden om att medier i allmänhet och somliga journalister i synnerhet går judarnas ärenden.
Det var ingen slump att de tre målsägandena i det aktuella rättsfallet utsattes. De har markerat mot rasism och nazism. Debatterat för rättvisa och allas lika värde. På samma vis var det inte heller en slump att även min jobbmobil fylldes av den främlingsfientliga smörjan under vårvintern 2018. Den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen hade hållit en otillåten manifestation i Jönköping, och som politisk redaktör för Jönköpings-Posten kommenterade jag naturligtvis händelsen. Det var kort efter publiceringen som sms:en började drösa in.
Betydelsen av en rad – visserligen många till antalet – sms ska inte överdrivas. Det var inget som påverkade mitt arbete som opinionsjournalist. Tvärtom stärkte det min övertygelse att alla former av offentlig främlingsfientlighet måste uppmärksammas och kritiseras. Samtidigt ska det medges att den där perioden inte var särskilt rolig. Dessa sms skickades som en markering att det nazistiska NMR visste vem jag var och vad jag hade skrivit. Syftet var att skrämma mig till tystnad.
Det fungerade inte. Men det är naturligt att man som mottagare av sådana här obehagliga meddelanden ändå ställer sig frågan: är det här något övergående, eller bara början på något riktigt obehagligt? Är jag – och familjen – så säker som jag tror?
Efter IT-support hos den före detta arbetsgivaren och ett samtal till åklagaren är det ingen tvekan om att det är den nu dömde nazisten som även försökte påverka mig.
Avståndet mellan en hjärntvättad brottsling i Sundbyberg och alla vettiga människor i Ulricehamn kan tyckas stort. Och lyckligtvis stöter vi inte på öppen nazism lika ofta som större städer i vår närhet gör. Men i samband med Förintelsens minnesdag i måndags – för övrigt samma dag som nazistdomen föll – affischerades delar av centrala Ulricehamn av lappar med budskap som förnekade Förintelsen. När jag ringde upp ulricehamnaren och Förintelseöverlevaren Wadek Slonawski gav han en kort, men korrekt sammanfattning av situationen: ”Den som förnekar det här känner inte till sanningen.”
Wadek Slonawski föreläste under många år för skolelever om sina erfarenheter från andra världskriget. I dag har han, med ålderns rätt, lämnat över stafettpinnen. Då är det upp till oss andra att plocka upp den.
Förintelsens minnesdag är bara ett av många tillfällen att påminna om de grymheter som uppdelningen i ett ”vi” och ”de” kan leda till. Det behöver inte handla om en upprepning av andra världskrigets fasor. En bråkdel av en utveckling i fel riktning är illa nog. För det börjar aldrig med buller och bång. Det börjar smygande, med att det som fördömdes i går är socialt accepterat i dag.
De som vill tänja på gränserna vet vad de gör. De är representerade i Sveriges riksdag, arbetar målmedvetet och bidar sin tid.
Veckans utropstecken
Ulricehamn är en trygg kommun att leva i – det konstaterar Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, vilket UT berättade i torsdagens tidning. Här är risken relativt liten att drabbas av bland annat stölder och våldsbrott. Men det finns förbättringspotential, det visar grannen Tranemo där tryggheten anses vara ännu högre.
Veckans frågetecken
Hur kommer det sig att livet blir som det blir? Den frågan är central i Söndag som har premiär i dag på Borås stadsteater. Återstår att se om kvällens föreställning ger något svar.
