Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Att satsa på infrastruktur är rätt väg att gå

Några veckor senare, i mitten av oktober, ändrades detta. När motorvägen öppnade gick det plötsligt att helt lagligt susa fram i 110 knyck från Ulricehamnsmotet till Borås. Den som förfogar över massor av tid kanske inte tycker att tidsvinsten på ett antal minuter är så mycket att orda om. För den som ska lämna en ettåring och en femåring på förskola samt en sjuåring (helst med rätt läxor, gympapåsar, gummistövlar och matsäckar) på morgonfritids var den förkortade restiden mycket värdefull.

Några år senare var det dags att byta riktning, både vad gäller jobb och pendling. Den här gången gick färden österut, längs den eländiga delen av väg 40, ni vet mellan Ulricehamn och Jönköping. Den som förfogar över massor av tid tycker kanske inte att tidsförlusten med 2+1-vägen och dess karavan av långsamkörande lastbilar är så mycket att orda om. För den som ska lämna en treåring på förskola samt en sjuåring och en nioåring (helst med rätt läxor, gympapåsar, gummistövlar och matsäckar) på morgonfritids innebär den förlängda restiden stress, svett och närapå tårar.

Jag ska bespara läsarna bilder på min frukost, dagens outfit och ytterligare information om mina morgonbestyr. Men exemplen med pendlingen vid olika tidpunkter och längs olika vägar är relevant eftersom den visar att infrastruktur har betydelse för människors privatliv och livspussel. När det talas om att ”med nya motorvägen är det ju inga avstånd längre till Borås eller Göteborg” är det inte löst prat. Det är en faktor som påverkar vilka kommuner som växer och vilka som är på tillbakagång. I förlängningen betyder det att kommuner med ökande invånarantal får en större skattkista med pengar till välfärden.

I dag är det exakt fem år sedan motorvägen mellan Ulricehamn och Borås invigdes. I dagens UT berättar privatpersoner samt företrädare för politik och näringsliv hur satsningen har påverkat allt från bostadspriser till företagsetableringar och livskvalitet. Även om det finns nackdelar – som omsättningen för cityhandeln vilket framgår av artikeln om årets Cityindex– är det samlade intrycket att motorvägen har stimulerat Ulricehamns utveckling.

Och smidiga kommunikationer kommer sannolikt att bli ännu viktigare framöver. För efter pandemins första käftsmäll, när medarbetare permitterades eller uppmanades att jobba hemifrån, har den digitala utvecklingen rusat. Nu vet vi att många arbetsuppgifter går utmärkt att utföra från hemmakontoret i stället för det öppna kontorslandskapet.

I förlängningen innebär det att Ulricehamns läge är klockrent för den som kan tänka sig någon eller ett par långa dagar per vecka i exempelvis Göteborg, och som i gengäld får flera betydligt softare arbetsdagar hemma.

Den här utvecklingen syns på flera håll i landet. Ett reportage i Dagens Nyheter (DN 10/8) visar att det finns både tid och pengar att spara för den som flyttar från Stockholm till Enköping, Eskilstuna, Nyköping eller någon annan stad på max två timmars avstånd. Detta förutsatt att det mesta av arbetet sker på distans och att pendlingskostnaderna därmed hålls nere.

Alla behöver inte resa till jobbet. Många ulricehamnare har lyxen att bo och jobba på gång- eller cykelavstånd. Men en dynamisk ort behöver en mix av människor: unga, äldre, hög- respektive lågutbildade, män och kvinnor och så vidare.

För det är som det står i inledningen av texten: Om vi ska bli fler måste vi snabbt kunna ta oss härifrån. Och det går ju fint västerut. Men så länge 2+1-vägen österut finns kvar blir den en bromskloss för fortsatt utveckling.

Om Roland Karlsson (C) däremot spår rätt och sträckan Ulricehamn-Jönköping är motorväg om några år, då lär det nya befolkningsmålet på 27 000 invånare år 2025 bli lätt att nå.