Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Att lyfta en kvinna kräver ingen ansträngning

”There’s a special place in hell for women who don’t help other women.”

Översatt: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor.”

Och så skiftar vi till en rubrik till en näringslivsartikel i Borås Tidning i veckan: ”Vi kvinnor har ansvar att lyfta fram andra kvinnor” (BT 11/1). Det var citatrubriken som fick tankarna att gå till den amerikanska före detta FM-ambassadören och utrikesministern Madeleine Albrights citat ovan och mitt eget hopsnickrade i inledningen av texten.

Bakom BT-uttalandet står Sarah Norving som är egenföretagare och verksamhetschef för Drivhuset i Borås.

Ryggmärgsreflexen var först att det är orimligt att kvinnor ska tvingas ansvara för varandras framgång. Inte nog med att kvinnor generellt måste prestera mer och bättre än män för att anses vara nästan lika duktiga, det är alltså upp till oss att se till att andra kvinnor lyckas?

Men så besinnade jag mig, läste hela texten, och tänkte om. För det handlar egentligen inte om några konstigheter, utan om helt rimligt beteende.

Under 2020 uppmärksammade Sarah Norving en Sjuhäradskvinna per vecka på Linkedin. De hade gemensamt att de var verksamma inom näringslivet och att de inspirerade henne. Och det var inte lätt att begränsa namnen till 52, Norving hade gärna presenterat fler.

I intervjun utvecklar hon tanken bakom projektet: det handlar om att synliggöra varandras kompetens så att dörrar öppnas, så att de har större chanser att få ledande positioner.

Initiativet har gett ringar på vattnet; Sarah Norvings återkommande namnpresentationer har lett till att fler lyfter kompetenta kvinnor i sin närhet.

Tyvärr fungerar det inte alltid så på arbetsplatser och i bekantskapskretsar. Många har vittnat om situationer där kvinnor trycker ner andra kvinnor i hopp om att själva framstå som bättre eller rentav knipa den där åtråvärda positionen i företaget. Om detta handlade radioprogrammet Bob Hansson om livet – kvinnor som är elaka mot andra kvinnor, som sändes nyligen (Sveriges radio 6/1). Här intervjuar han några kvinnor som på olika sätt har upplevt, och även varit en del av, uppträdandet.

Temat är även vanligt att krydda litteratur, film och andra konstformer med. Kombinationen av dramatik, intriger och igenkänning lockar.

Jag hör vad Bob Hanssons radiogäster säger, och det är lätt att beröras av filmer och böcker där kvinnor är missunnsamma mot varandra. Men det är som att det inte går in på djupet. För det behöver inte vara så som de beskriver. Det kan också vara tvärtom, att kvinnorna i ens omgivning lyfter varandra.

Så upplever jag det.

De raderna kan säkert provocera, så låt en sak vara tydlig: Meningen är inte att påstå att kvinnor får skylla sig själva om de blir illa bemötta av andra som de inte har något gemensamt med förutom att de tillhör samma kön. Alla människor kan ha otur och råka ut för riktiga rötägg, både manliga och kvinnliga. Däremot kan vi till viss del välja vilka vi omger oss med, vilka som får vår uppmärksamhet och vilka vi tar intryck av.

Ta sociala medier. Den som blir stressad över kroppshets, perfekt inredda hem och uppdateringar om senaste träningspasset kan helt enkelt avfölja dessa konton. Eller välja att pausa inläggen. Eller – ännu bättre – börja följa konton som fyller på i stället för att dränera på energi, så att allt det andra dränks i flödet av skratt och pepp.

Den som ser sig omkring i Ulricehamn upptäcker utan problem ett mönster där kvinnor lyfter, stöttar och peppar varandra. För det är ju ofta som klyschan säger: att det vi sänder ut får vi tillbaka.

Och en visserligen ovetenskaplig, men trovärdig, spaning i omvärlden säger som i ingressen, att bakom varje framgångsrik kvinna står en normalt funtad man, alltså någon som stödjer i stället för att trycka ner. Medsystrarna har vi redan avhandlat.

Precis som Sarah Norving skulle jag lätt kunna räkna upp över 50 lokala namn, men börjar med ett: Sonja Larsson. En varm, nyfiken och modig person med integritet, som med sin bas i företaget Erik Larsson bygg driver projekt för att minska machokulturen inom byggbranschen. Henne har jag haft förmånen att lyssna till under både intervjuer och föreläsningar, och hon verkar ha en fallenhet att med förväntningar och uppmuntran locka fram både mäns och kvinnors bättre sidor.

Nu skickar jag vidare stafettpinnen. Vem blir nästa man eller kvinna att plocka upp den?