Hemmens problem blir skolans

Det ena är duktiga pedagoger som kan förmedla kunskap, det andra är föräldrar som engagerar sig i och tar ansvar för sina barns uppfostran och får dem att inse att skolan är viktig. När båda dessa samverkar, levererar den svenska skolan det vi vill att den ska göra – elever som klarar kunskapsmålen.

Alla har erfarenheter av skolan, bra, dåliga eller både och. Alla har vi haft lärare som vi gillat, som varit engagerade, fått oss intresserade och kunnat dela med sig av sina kunskaper. Alla har vi haft lärare som har misslyckats med detta – ibland beroende på en omöjlig arbetssituation, ibland på oförmåga.

I lärarbristens Sverige är det kanske ingen riktigt bra idé att säga upp eller omplacera pedagoger som misslyckas med sitt uppdrag, men det vore annars en tänkbar lösning på en del av den problematik som omger dagens grundskola. Varför ska inte kommunerna kunna ställa prestationskrav precis som en privat arbetsgivare gör det?

Att tala om lärares prestationer är känsligt. Jag har pratat om elevers bristande måluppfyllelse och orsaker till detta med ett stort antal av skolchefer under åren, men när det kommer till en möjlig orsak – bristande pedagogisk förmåga, brukar de bli ganska tysta.

Med detta sagt – skolans viktigaste uppgift är att lära eleverna läsa och skriva på svenska och andra språk, räkna, lära sig om Sveriges och världens historia och geografi, om hur samhället fungerar, om olika religioner, om kemi och fysik, om vikten av fysiska aktiviteter. Men för att detta ska ske på ett effektivt sätt behöver förutsättningarna för både lärares och rektorers arbete förändras.

Både dessa grupper lägger mängder av arbetstid åt sådant som inte har särskilt mycket med kunskapsförmedling att göra, ett förhållande som det ofta pekas på, men som verkar vara svårt att göra något åt.

En stor del av den tiden ägnas åt kontakter med vårdnadshavare som är missnöjda med något. Det kan handla om allt från påstådda kränkningar till att deras barn har för dåliga betyg eller inte gillar skolmaten.

Sälvklart ska föräldrar engagera sig i sina barns skolgång, men min uppfattning är att det är föräldrar till de barn som stör skolarbetet mest, som tar mest tid i anspråk och som kräver att skolan ska lyckas med det de själva inte har gjort – att uppfostra. När förädrar frånhänder sig ansvaret, blir hemmens problem skolans. Men skolan är ingen uppfostringsanstalt, den ska möjligen förstärka den uppfostran barnen bör ha fått hemma.

Jag lånar en text som snurrar runt på Facebook (den är nedkortad):

”Vi påminner alla föräldrar att det är hemma man lär barnen orden god dag, snälla, var så god, förlåt mig och tack. Det är också hemma man lär dem att vara hederliga, inte ljuga, att komma i tid, vara flitiga, vara solidariska och att respektera sina vänner, de som är äldre och alla lärare. Hemma lär man sig också att inte slänga skräp på golvet eller på marken, att vara organiserad, ta hand om sina ägodelar och inte röra andras.”

Om föräldrar ägnade mer tid åt att lära sina barn det, skulle skolresultaten skjuta i höjden. Det finns ingen tvekan om det.

krönikör