UT:s skribent var nämligen, som väntat, också chanslös; Fyhr, med många år som deltidsbrandman på meritlistan, gjorde inte en min när han på delar av en sekund pressade ner undertecknads högerarm i bordet.

Ändå är Daniel Fyhr sedan flera år kontorsråtta bland andra tjänstemän i kommunhuset i Tranemo. Men möjligen en aningen mer egensinnig sådan när det kommer till att utsätta kroppen för prövningar. Som när han på senhösten 2017 blev utmanad av en kompis att åka Vasaloppet.

– Jag ägde inga skidor och tog mitt första stavtag i mitten av december. Men jag tog mig i mål i alla fall.

Vilken åktid?

– Strax under åtta timmar.

Alla som skidat från Sälen till Mora vet att det är en imponerande tid för en så oförberedd. Daniel Fyhr verkar lockad av mer av detta slag:

– Om någon kommer med någon ny utmaning så hakar jag gärna på om jag kan, säger han.

Utmaningar lider Daniel Fyhr ändå inte av i sin vardag som säkerhetssamordnare.

– Men krisberedskapssamordnare vore nog egentligen en bättre titel, säger Fyhr om befattningen som han först gick in i på ett vikariat 2011 och sedan 2016 har som ordinarie.

Kolleger till honom har beskrivit arbetsfältet som ”från klotter till krig”.

– Jag jobbar i alla fall med allt från klister till krig, med planering för hur vi klarar oss om det värsta skulle inträffa. Många tänker nog sånt som lås och larm om ett arbete som detta, men jag jobbar knappt med det alls.

Utan..?

– Trygghetsfrågor, samhällets krisberedskap, hur ska vi organisera oss vid en händelse? Anordna utbildning och övningar, ta fram analyser och planer, såna saker, säger Daniel Fyhr.

På väggen i tjänsterummet finns en stor whiteboard med allt möjligt som står på dagordningen.

– Det är ganska intressant att före lunch jobba med en lägesbild av det lokala klottret och efter lunch få fundera på hur en krigsorganisation i Tranemo kan se ut. Det blir en lärande dag. Jag skulle vilja säga att kommunerna i Sjuhärad är proaktiva och väl rustade.

Sedan i fjol har Tranemo, precis som alla andra kommuner, uppdraget från staten att delta i återuppbyggande av civil- och totalförsvaret. Vilket inte enbart handlar om väpnade konflikter.

– Ta bara en sån händelse som bränderna förra sommaren. I Ljusdal skulle de plötsligt servera 3 000 portioner mat per dygn mitt i sommaren. Kan vi se till att vi har krismåltider färdiga på lager för en vecka har vi kommit en bit på väg.

Mer vardagligt diskuteras frågan om eventuella övervakningskameror inne på Tranängskolan.

– Men vi vill motverka att man ska behöva sätta upp såna kameror. Hellre tidiga insatser med vuxna på plats så vi slipper att anlita väktare och kameror.

Daniel Fyhrs yrkesväg har tagit sina snirklar. Efter att ha gått i Tranemos gymnasiums första årskull och haft full fart med idrotten – fotboll, innebandy – provade han på ett antal industrijobb och innebandytränaruppdrag i Tranemo IBK och Svenljunga IBK.

Vidare på vikariat som idrottslärare, resurslärare och fritidsledare på Isabergsskolan i Hestra under ett par år, simlärare i Tranemo, fastighetsskötare och deltidsbrandman.

– Jag hade en kompis som fick med mig som deltidsbrandman. Jag höll också på med systematiskt brandskyddsarbete på fastighetssidan, så på det viset kom jag in på vikariatet som säkerhetssamordnare.

Som brandman har han fått rycka ut på ett par allvarligare trafikolyckor och skarp livräddning.

– Som tur är missade jag den stora bussolyckan i Tranemo 2014. Men när man kommer ut som brandman och har kläderna på är man inne i en roll, man vet man kan ska göra. Jag tror att det är tuffare att komma till en olycksplats som privatperson.

Efter ett halvt liv i Tranemo gick flyttlasset för några veckor sedan till Ulricehamn. Familjen har köpt en bostadsrätt i Stadsskogen.

Varför flytta till Ulricehamn?

– Oj, det blir lite av en samvetsfråga. Vi ville komma till något större och Ulricehamn är en trevlig stad som är på gång. Världscupen, sporten, Lassalyckan. Här finns många bra ställen att äta och fika på, liv och rörelse helt enkelt.

Hans hustru Tabitha kommer från Gislaved.

– Men dit ville vi inte. Det är intressant att Ulricehamn har lyckats profilera sig så, det är ganska många som pendlar till Tranemo härifrån.

Men Daniel Fyhr älskar förstås också sitt Tranemo.

– Det finns en positiv anda där. Man försöker exploatera vid sjön, det är en småföretagskommun. Inte så mycket på högskolenivå. Det är också en bra bygd för nyanlända där det är lätt att få ett jobb och skapa sig den svenska drömmen att kunna tjäna pengar och köpa ett hus. Det är en bra ort att bo och känna sig trygg i.

Ulricehamnare som lär känna Daniel Fyhr kan ha nytta av att veta att de bör undvika att utmana honom i åtminstone två grenar, armbrytning – och nördiga detaljer om husvagnar från 80-talet.

Grejen med armbrytningen tog sin mer seriösa början på Axevallatravet för runt 20 år sedan.

– Det blev en vadslagning bland kompisarna och jag vann 200 kronor. Sen dess har det varit ett bra partytrick, skrattar Daniel.

Han minns att han tog sin lärare redan när han gick i fyran. Svensexan 2010 glömmer han inte heller i första taget då han fick uppdraget att sätta sig på Ica i Tranemo och låta minst tio personer utmana honom.

– Jag var ganska trött efter nio, det kan ha varit någon duell som slutade oavgjort.

Vet du hur du skulle stå dig i en riktig tävling?

– Nej, men när jag läste till brandman mötte jag en som hade kommit femma i veteran-SM, honom slog jag.

Den som har svårt att imponera på Daniel Fyhr i armbryteri kan alltid försöka med – gamla husvagnsinteriörer.

– När jag växte upp åkte familjen ofta på husvagnssemester, det blev besök på husvagnsfirmor och campingplatser. Jag lärde mig modeller, ett roligt nöje som pojk. Vi själva åkte runt i Eriba Taiga och en Fjällvagnen, liknande Polar. Kabe var alltid lite av flaggskeppet men själv tyckte jag bäst om Hobby, gärna årsmodell 1988. Jag gillade inredningen. Köken skulle vara lite mörka då, kännas lyxiga.

Men i sommar ser ni inte honom släpa någon husvagn efter bilen.

– Som vuxen provade jag ett par år, men det var inget för vår familj.