Deras läger ska rivas efter anmälan om nedskräpning
Den upptrampade stigen leder in i en liten skogsdunge. En bit bort, genom sly och enstaka grövre träd, skymtar några husliknande kojor med presenningar på taket.
Det är Kerstin Svensson, diakon i Svenska kyrkan i Ulricehamn, som fått en inbjudan. UT:s reporter erbjuds att följa med. Vi befinner oss i utkanten av Ulricehamn, nära en större väg.
Två män kommer oss till mötes. Kerstin hälsar på dem och frågar om det är okej att lokaltidningen är med för att dokumentera. UT:s reporter får en välkomnande vinkning från männen, det är okej.
Vi guidas genom några buskage, bort till några byggnader. Här bor fyra män och en kvinna sedan årsskiftet.
De lever på smörgåsar, läsk och annat som de kan komma över, under sina dagliga turer in till centrala Ulricehamn. Där ägnar de dagarna åt att tigga pengar, som de sedan skickar hem till sina familjer i Buzau i Rumänien.
Då mörkret faller, vandrar de åter till sitt bostadsläger. Några möjligheter till tillagning av varm mat har de inte. Det är alltså kall mat som gäller. Inget kaffe, inget te. Toalettbesök görs på offentliga toaletter i centrum.
Bostäderna består av enkla träkonstruktioner, hjälpligt isolerade med madrasser. Inne finns även madrasser att sova på, direkt på marken. Här ligger urdruckna petflaskor och påsar med värmeljus.
– Kallt?
Frågan, som egentligen mer är ett konstaterande, ställs på engelska.
– Det är mycket kallt, svarar Valentin Dumitru.
Han berättar att de bott här sedan årsskiftet. Tidigare bodde de i trädgården hos Siinto Hämäläinen, eller pappa Siinto som han kallas, i Bredared i Borås kommun. Men den boplatsen stängdes i höstas efter hot om vite.
Så nu bor Valentin här i Ulricehamn, tillsammans med några bröder och andra familjemedlemmar. En av dem är Cicoleta Smorglu, som är 23 år. Hon berättar att hon är gravid.
– Min bebis kommer i juni, säger hon.
Hon är klädd i en tjock jacka och har en sjal lindad om huvudet. Det behövs, i dag är det några få plusgrader och dis.
Om födseln går bra, blir det hennes fjärde barn. De tre andra är kvar hemma i Rumänien, där de tas om hand av äldre släktingar.
Hennes man tar fram en mobil och visar en filmad sekvens med barnen.
– Jag ringer dem varje kväll. De ber mig, pappa kom hem. Jag säger att jag ska komma, berättar han.
Cicoleta Smorglu säger att hon nog åker tillbaka nu i helgen. Orsaken är kommunens hot att riva deras bostäder.
Detta efter en anonym anmälan om nedskräpning. Anmälan, som kom i början av mars, fick Ulricehamns kommun att agera. Efter en inspektion har det beslutats att kojorna ska rivas och att området ska städas. Beslutet förmedlades, översatt till engelska, med hjälp av några poliser som på plats överlämnade skrivelsen.
– Polisen här är okej, men vi undrar varför kommunen inte låter oss bo här. Vi stör ingen, ingen ser oss, vi sköter oss själva, säger Adrian Ferarv.
Kerstin Svensson har med sig en pappkasse med gåvor. Hon plockar upp några förpackningar med värmeljus som hon överlämnar till Cicoleta.
Gruppen berättar om hur deras vardag i Ulricehamn ser ut. På morgonen går de in till den öppna församlingsgården, som drivs av Svenska kyrkan i Ulricehamn. Här får de äta frukost. Det blir en stund av värme och umgänge.
Svenska kyrkans öppna församlingsgård är en del av kyrkans diakonala arbete.
– Vi erbjuder de här människorna mat, värme och en stunds umgänge. Att hjälpa människor i svåra situationer är en del av det kristna budskapet. I vårt arbete håller vi även öppet för andra som vill bidra med stöd, säger Kerstin Svensson.
Efter frukost går de ut på stan för att ägna dagen åt att be om pengar. De sitter på olika platser i centrala Ulricehamn.
– Det blir fyra kronor i bland, åtta kronor ibland, säger Marian Dumitru.
Han och de andra säger att de som regel blir väl bemötta av förbipasserande människor. I snitt kan det bli drygt 100 kronor i dagsinkomst.
– Vissa känner igen oss, och det händer att vi pratar lite. Folk är vänliga, säger Adrian Ferarv.
Gruppen har periodvis vistats i Ulricehamn i flera år nu, för att tigga. Perioderna varvas med hemresor till familjerna. De pengar de får in går till respektive familjs uppehälle. Totalt handlar det om 15 barn.
Ovanför dörren till en av bostäderna står en liten röd tomtefigur. Men utan julklappar. Intill hänger en svensk flagga.
– Ja, skrattar Florin Dumitru, det är här vi är.
Enligt vad de berättar, kan de inte få jobb i Rumänien. Att tigga blir då en möjlighet att få ihop till livets nödtorft.
Kerstin Svensson ställer frågan, som ibland tas upp, då tiggeri som fenomen diskuteras. Finns det någon i bakgrunden som styr deras agerande och lägger beslag på pengarna?
– Nej nej, vi bestämmer själv över de pengar vi får, försäkrar gruppen samfällt.
Så varför tigger de inte i hemlandet, Rumänien, frågar UT.
– För att då blir vi misshandlade av polisen. Det går inte, svarar Valentin.
Cicoleta berättar om deras enda hopp. Nämligen att deras barn ska få gå i skola och få en utbildning. För egen del finns det däremot inte mycket att hoppas på.
– Vi får fortsätta med detta. Någon annan möjlighet ser vi inte, säger Adrian Ferarv.
