Anna Claesson: Anna Claesson: I en lokaltidning kan smått bli stort
En lokaltidning ska vara just det – lokal. Den ska vara nära de som läser, informera och bevaka de i sin närhet. Annars faller hela konceptet med just en lokaltidning. Är du inte bra på din omgivning så kan du lika gärna lägga ner.
Det innebär också att bevaka det som inte är stort för någon annan än just de i närheten. Det innebär dock inte att vi kan eller bör bevaka allt, bara för att det sker just i vårt område.
För någon vecka sedan sträckkollade jag komikern Ricky Gervais nya serie After life. En fantastisk tv-serie om sorg, och hur det är att försöka leva vidare efter att någon nära gått bort. Men, serien belyser också en liten roligare sida – nämligen livet på en lokaltidning. Och det görs på ett helt briljant vis. Kanske lite för bra till och med…
Framför allt finns mycket igenkänning i människorna vi lokaltidningsjournalister stöter på lite då och då.
Killen som lärt sig spela en låt på flöjt – genom näsan.
Mannen som säger sig ha Freddy Mercurys ena framtand.
Snubben som påstår att hans vattenläcka på tapeten ser exakt ut som kända skådespelaren Kenneth Branagh.
Gubben som tycker att mysteriet med att han har fått fem likadana gratulationskort på sin födelsedag är en riktig kioskvältare.
De går alla att skratta åt, att raljera över. Men, det är något väldigt älskvärt över det faktum att vad de här människorna vill är att synas i en liten lokaltidning. Samma älskvärdhet slog mig i veckan. Vår fotograf Pernilla och jag var ute på ett jobb och jag bad henne försöka ta en ”ettabild”.
– Vad betyder det? frågade vårt intervjuobjekt.
– En bild till förstasidan på tidningen, förklarade jag.
– Oj, då känner jag mig riktigt hedrad, svarade hon.
Ett gott betyg till UT. Att det är hedrande att få vara en del av det vi publicerar. Det känns hedrande även för mig. Speciellt när allt fler vill styra över vårt innehåll, försöka få våra journalister att fördröja eller stoppa publiceringar, dra tillbaka uttalanden man gjort eller vägra svara på frågor när vi ringer. Då är det fantastiskt fint att den motsatta inställningen finns. De som önskar att de någon gång fick vara med i lokaltidningen.
Känner du någon sådan person? Ring eller mejla mig! Jag vågar lova att det finns en mängd berättelser och nyheter i vår närhet som vi inte har en susning om så länge ingen tipsar. Och som dessutom smäller långt mycket högre än att en vattenläcka på tapeten ser ut som en kändis. Men, en sådan bild skulle jag dock inte neka en publicering. Så länge den finns i vårt område.
VECKANS
Bästa: Att få gosa med en grupp alpackor – på arbetstid. Resultatet ser ni i bilagan Jord & skog, som UT ger publicerar 30 mars.
Näst bästa: Vårdagjämningen. Ljuset har besegrat mörkret en gång till. Om bara vädret kunde bli lite härligare också så vore lyckan gjord.
