Anna Claesson: Anna Claesson: Hiss och diss när UT:s telefon går varm
Livet på en tidningsredaktion har en tendens att i populärkulturen framstå som extremt hektiskt och händelserikt. Det ropas order, det springs med papper och det gastas om att ”korta den där förbannade rubriken” och ”skriv om den där jäkla ingressen”, samtidigt som hår slits och kaffe sveps. Därför är det inte så konstigt att den vanligaste reaktionen vi får från besökare är ”vad lugnt ni har det”.
För så är det oftast. Hyfsat lugn och tyst stämning, där var och en knegar på med sitt utan en massa spring och skrik. Självklart finns det undantag – och speciellt vad gäller våra telefonlinjer. För det är minst sagt intressant att svara i telefon på en tidning...
Har tidningen uteblivit, om vi lagt in fel korsord, eller fel tv-sidor, då får jag onekligen veta att jag lever. Det skälls och levs om i luren. Det är bara att krypa till korset och försöka komma ihåg att bakom de hårda orden ligger faktiskt en engagerad läsare som litade på att UT skulle göra rätt. Oftast går det bra ändå men när du har blivit utskälld för 25:e gången i rad för att UT:s fyra sista sidor fattas då är det bara konstatera att det har funnits bättre dagar på jobbet.
Jag språkade också med läsaren som sa att det var UT:s fel att det ”var fel på vädret”. Jag kollade snabbt om vi råkat publicera fel vädersidor, vilket vi inte hade och förklarade dessutom att prognoserna inte alltid stämmer, men att vi iallafall publicerat rätt. Läsaren hävdade ändå att vädret var fel och att det varit samma hela veckan.
”Jag känner att det är fel. Jag känner det när jag går ut.” hävdade han. Ja, vem var jag att säga emot?
I det där skällandet kan det också bli roliga möten. Häromveckan hade vi gjort misstaget att publicera fel tv-sida och telefonen gick varm hos mig. Ett av samtalen stack ut. Damen i andra änden av luren var nämligen vänligheten själv och ville enligt egen utsago ”Bara kolla så att jag inte blivit dement? Jag är ändå 80 år”. Jag lugnande henne med att det hade hon inte, och så skrattade vi ihop över misstaget med tv-sidan.
Och lite sådär håller det på. Det blandas friskt på min telefonlinje. Berättelser om vårtecken, allvarliga nyhetstips, klagomål på väghållningen, människor som vill ha upprättelse, som är glada, ensamma, eller oroliga. Som har frågor om ryggstöden på stolarna på en konsert vi skrivit om eller som letar efter ett telefonnummer. Allt ryms, från hyllningar till skäll. Och som den 80-åriga damen konstaterade:
”Det är ingen fara att det blivit fel. Jag är 80 år, tänk hur många fel jag gjort.”
UT firar i år 150 år – tänk vad många fel vi gjort. Men, jag lovar att be om ursäkt både i för- och efterhand för nya felaktigheter som uppstår. Det är bara att slå en signal.
VECKANS:
Bästa: Att Ulricehamn får en prideparad som avslutning på festivalen i augusti. Ett bra ställningstagande och en viktig signal för att synliggöra festivalens budskap.
Näst bästa: Att jag ska få uppleva barndomsidolerna Aqua på scen igen i helgen. Hoppas bara att de har åldrats lika väl som jag själv gjort...
