Anna Claesson: Anna Claesson: Att jobba på lokaltidning är en ynnest

Många gånger är det en ynnest att vara just journalist. Att få vara så nära det du bevakar. Se konsekvenserna av nyheter som du har varit med om att föra fram – även om de inte alltid är positiva.

Att lära sig något nytt varje dag. Om allt från Änglagård, till kommunens avloppsavgift, till kändisar på Uport, till personkemi i lokalpolitiken, till vad alpackor äter, hur ett bygglov blir till och var i kommunen som bävrar lever.

Allt.

Precis allt ”riskerar” du att stöta på, och få uppleva som lokaljournalist. Och det är precis det som är tjusningen. Att som nyhetschef inte veta vem som väntar på andra sidan telefonlinjen.

Inte veta om du ska bli utskälld för att tv-sidorna har blivit fel.

Eller bli hyllad för att tidningen har skrivit om en orättvisa.

Att oavsett, om du får beröm eller mothugg, så vet du att du har påverkat.

Att det finns en liten chans att varje dag göra skillnad.

Det är en ynnest.

För mig har det också varit en ynnest att få dela med mig av mina tankar, hyfsat oförblommerat. Och just den här krönikan blir den sista för mig i UT. Det är svårt, eller nästintill omöjligt, att sammanfatta fyra år på Ulricehamns Tidning. Mycket flyter in i vartannat.

Men det som sticker ut är känslorna under de stora händelserna.

Världscupen.

Domen mot nätpedofilen.

Uport.

Mordet på Lassalyckan.

Me too.

Men också det lilla.

Ilskan över de homofobiska lapparna.

Irritationen över UT:s öltest.

Engagemanget efter Lena Matthijs krönika om främlingsfientlighet.

Kärleken till katten Molly.

Och den enkla, pirrande glädjen som uppstår när en bra nyhet är publicerad på nätet eller när en papperstidning smärtfritt landat hos tryckeriet.

Att få uppleva det breda känslospannet. Känna med läsarna. Jobba för dem.

Det är inget mindre än en ynnest.

VECKANS TACK:

Riktar jag till alla ulricehamnare som har bjudit på sig själva, kommit med nyhetstips, berättat om hjärta och smärta och som har kommit med feedback på det vi gjort. Fortsätt så!