Ann-Margret sätter punkt för historisk epok

I stort sett alla med rötter i Ulricehamn har någon gång hört om pojken som råkade sätta eld på halva staden. Eller berättelsen om slaget på Åsunden. Men få har nog hört dem lika många gånger som Ann-Margret Hilding. Som ordförande i Ulricehamns guideförening har hon levandegjort stadens historia i över ett decennium. Nu sätter hon punkt för en hel era kantad av händelserika turer i bygdens anrika fotspår.

– Det är just mötet med alla fantastiska människor som har gjort att man gärna vill fortsätta, man får så mycket tillbaka, säger Ann-Marget Hilding.

Intresset för historia väcktes redan i skolbänken. Som elev på såväl Bogesund- som Stenbocksskolan var hon särskilt vetgirig när det gällde kungahuset. Redan som ungdom kunde Ann-Margret rabbla monarker flera sekel bak i tiden. Däremot var det svårare att hålla koll på länder och städer.

– Jag var urdålig på geografi, jag är född utan lokalsinne och kan komma bort var som helst.

Tur var väl det att hon aldrig behövde sitta bakom ratten i turistbussarna hon senare skulle hamna i. Men det var inte skrivet i sten att det var just guide hon skulle sluta upp som. När Ann-Marget var 52 år hade hon nyligen blivit änka och såg sig om efter någon sysselsättning för fritiden. Som av en slump bläddrade hon förbi en annons för en guidekurs i tidningen.

– Det stod att de sökte personer som var intresserade av historia och som hade lätt för att prata, då tänkte jag att det lät ju ganska roligt. Så jag skrev upp mig på den.

Sagt och gjort begav hon sig till rådhuset där den första träffen ägde rum. Höll i mötet gjorde Meje Josefsson, Karin Arwidsson och Carola Östmark, som hade bildat Ulricehamns guideförening 1993 och nu sökte fler medlemmar.

Ann-Margret blev genast fängslad av idén och fortsatte gå på träffarna. Men för var gång blev deltagarna färre och färre och till slut var Ann-Margret ensam kvar. Då var det bara att kavla upp armarna och visa framfötterna för de initiativtagande damerna. Slutprovet blev en presentation av trädsamlingen Alphems arboretum i Floby.

– De tyckte att det gick som smort och det var så det hela började.

Första guideturen i skarpt läge skulle gå kring Gårdarna runt sjön och avslutas på Torpa stenhus. Men allt gick inte enligt Ann-Margrets planer.

– Det gick pipsvängen kan man säga.

Det årliga lådbilsracet i stan höll på att sätta stopp på bussen som var på ingång från Värmland. Efter att ha fått fatt på den följde några smärre felkörningar och när sällskapet till slut skulle avsluta turen på Torpa blev de portade i dörren. Den guidade turen som Ann-Margret hade bokat hade efter en kommunikationsmiss inte blivit registrerad på rätt dag.

– Tror ni att jag kände mig gräslig då . Jag tänkte att jag aldrig skulle göra om det igen.

Men det tog inte lång tid innan hon satt upp i sadeln igen och därefter har hon inte klivit av. Och det har hunnit bli många vändor i Colin Nutleys fotspår och längs med Birgit Th. Sparres välkända gårdar runt sjön. Genom åren har hon även hunnit sätta upp en och annan revy tillsammans med vännerna i guideföreningen.

– Att vara guide är ju lite som att spela teater, så det har fallit sig naturligt.

De senaste 15 åren har Ann-Margret suttit på ordförandeposten. Trots att hon nu har lämnat klubban vidare till Elisabeth Frick tillhör hennes uppdrag som guide ännu inte historien.

– Så länge huvudet och benen är med kommer jag fortsätta.