Svaret från Ulricehamnsalliansen är undvikande och oförskämt
UT publicerade den 11 maj en insändare från Ulricehamnsalliansen som jag förmodar är avsedd som ett ”lugnande” svar på den stora oro som finns om skolan. Det hela handlar tydligen om elva miljoner i tappade statsbidrag för det innevarande budgetåret. Min gode folkskollärare på 1950-talet, Bertil Jansson, hade ett favorituttryck: ”mycket skall man höra innan öronen ramlar av”. Om jag då som en liten grabb inte riktig förstod innebörden av hans uttryck så gör jag det nu, efter att ha läst detta förmenta svar.
Vi ges intrycket att skolans problem är något tillfälligt, och dessutom statens fel förstås, och att det hela säkert kommer att lösa sig när man väl gjort den ”analys” man pratar om. Icke sa Nicke! Skolans problem är ingalunda nya eller tillfälliga utan går som en röd tråd genom debatten om skolan över åtminstone de senaste tio åren. Absoluta bottenplaceringar bland rikets kommuner när det kommer till övergripande måluppfyllelse, andelen godkända elever i årskurs 9 och resurser för skolan, har varit återkommande fakta år efter år efter år.
En djupdykning i UT:s utmärkta arkiv ger belägg för detta. Där hittar jag ett stort antal insändare i frågan, bland annat från mig. Där finner jag också, och med en klockas regelbundenhet, artiklar om det för alla uppenbara problemet av ledande skribenter som Henrik Erickson, Kajsa Kettil och Bo Högborn. Den senare sammanfattade i en krönika redan 2016 mycket av vad som sagts i det uppenbara konstaterandet: ”Det handlar om resurser, det handlar om prioriteringar, om att fatta nödvändiga beslut”. Min insändare den 17 januari i år hade rubriken: ”Det behövs en grundlig genomlysning av skolan”. Två olika sätt att säga ungefär samma sak. Så inget nytt eller tillfälligt här.
”Det är mot den här bakgrunden jag anser Ulricehamnsalliansens svar vara undvikande, förenklat och oförskämt.”
Det är mot den här bakgrunden jag anser Ulricehamnsalliansens svar vara undvikande, förenklat och oförskämt. Men, och för att vara rättvis, så har kommunen under det senaste decenniet letts av flera olika partier och allianser. Moderaterna, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Nya Ulricehamn har alla haft framträdande roller och stort inflytande, med andra mindre partier som ivriga påhejare. Inget parti, absolut inget, slipper därför undan en plats vid kommunens sorgligaste skampåle. Den som är markerad med skylten: ”Vi har svikit kommunens barn och ungdomar och vi fortsätter att göra så”. Hur länge till, undrar jag och säkert många med mig? Är det verkligen för mycket att hoppas på seriösa och genomtänkta planer för framtiden?
Stellan Werling
