GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stellan Werling: Hur kunde Sverige välja den här vägen?

Stellan Werling ställer en fråga till de lokala representanterna för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna om hur de tänker om sina partiers samarbete med Sverigedemokraterna på riksplanet.
Publicerad 10 november 2022
Detta är en opinionstext i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Så här såg det ut när regeringsamarbetet presenterades för några veckor sedan. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och Liberalernas partiledare Johan Pehrson (L) efter gemensam pressträff om regeringsbildningen.
Så här såg det ut när regeringsamarbetet presenterades för några veckor sedan. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och Liberalernas partiledare Johan Pehrson (L) efter gemensam pressträff om regeringsbildningen.Foto: Jonas Ekströmer/TT

UT:s chefredaktör Henrik Erickson tog i sin krönika (UT 29/10) upp en viktig fråga under rubriken ”Ord spelar roll – dags att ta avstånd från SD:s tonläge”. Och han ställde en enkel och rak fråga: ”hur mycket hårda ord och rena dumheter kan ett politiskt parti acceptera för att få igenom sina sakfrågor”? Frågan riktar sig förstås inte till SD, utan till de partier och de drygt 20 procent av väljarna som i det senaste valet tyckte att SD verkade vara en bra väg framåt. Framåt mot vad, frågar man sig nu?

Men först en snabb återblick på SD:s framväxt. Partiet bildades 1988 genom en sammanslagning av ett antal öppet högerextremistiska och rasistiska organisationer. Ett nytt partiprogram sa att ”vi tror att en nationellt inriktad politik är lösningen på många av de problem som Sverige har idag”. SD:s huvudspår var fastlagt: en ogenerad främlingsfientlighet. Först 2010 kom man dock in i riksdagen med 5,7 procent, men därefter gick det spikrakt uppåt tills man i valet i september nådde hela 20,5 procent. En nästan beundransvärd framgångssaga; vore den inte grundad på så otäcka värderingar.

Så hur kunde detta ske? Är 20 procent av de svenska väljarna rasistiska? Nej, naturligtvis inte. Våra medborgare har under årtionden stöttat en liberal, öppen och generös inställning till immigration, och det har handlat om både ett ”egoistiskt” arbetskraftsbehov och om ett genuint medmänskligt ansvarstagande.

”Vad tycker och tänker Wiktor Öberg (M), Frida Edberg (KD) och Sten Selin (L) om den skamlöshetens väg som deras partier valde för att nå regeringsmakten. Och hur påverkar detta Ulricehamn?”

Men under 2015 hände något dramatiskt. Europa upplevde ett aldrig tidigare skådat inflöde av flyktingar som en följd av krig och annat elände i främst Mellanöstern och Afrika. Över 1,3 miljoner flyktingar kom till EU-länderna för att söka skydd, och av dessa tog Sverige emot långt fler än vad som motsvarade vår andel av EU:s befolkning. En redan misslyckad integrationspolitik fick då snabbt alltmer förödande konsekvenser. Segregerade bostadsområden, undermålig utbildning av nyanlända, svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden och ett därtill kopplat biståndsberoende. Dessutom, och som i alla socialt utsatta grupper, en överrepresentation vad gäller kriminalitet. Allt detta är obestridligt och inget att hymla med, men skulden ligger fullt ut på våra makthavare och inte på de enskilda individerna; hur mycket SD än vill få oss att tro det.

Våra ”gamla” partier framhärdade dock med sin strutspolitik – gömma huvudet i sanden och hoppas att det hela blåser över. Inte förrän SD vid valet 2018 fick 17,5 procent av rösterna tittade de yrvaket upp. Var detta kanske något som faktiskt oroade den genomsnittlige väljaren? Så efter att tidigare ha lovat att ”vi varken pratar eller samverkar med SD”, så blev det nu snabbt ett nytt ljud i skällan. Nästan alla partier började konkurrera med SD om vem som var tuffast vad gäller immigration och man började minsann också både fika och prata med dem.

Inför valet 2022 skedde sedan något omtumlande. Först M och KD, och efter en stund av intern turbulens också L, kastade tidigare värderingar och löften överbord och välkomnade SD in i värmen; nu plötsligt som en ”pålitlig” och ”värderad”samarbetspartner. Skamlösheten gav resultat; SD fick 20,5 procent och blev näst största parti, den nya fyrklövern säkrade en majoritet i riksdagen och vägen till Rosenbad låg öppen. Och vi har redan sett hur M, KD och L för att få igenom sina egna hjärtefrågor har gett SD, ett uttalat främlingsfientligt parti, ett skrämmande stort inflytande över vår framtida immigrations- och kriminalpolitik.

Så åter till den inledande frågan. Vad tänker de väljare som tyckte att SD var ett bra val för framtiden om vad vi nu ser framför oss? Och vad tycker och tänker Wiktor Öberg (M), Frida Edberg (KD) och Sten Selin (L) om den skamlöshetens väg som deras partier valde för att nå regeringsmakten. Och hur påverkar detta Ulricehamn?

Många här hemma, liksom nästan hela omvärlden, står frågande. Hur kunde Sverige, av alla länder, välja den här vägen? Jag kan själv inte komma fram till en bättre förklaring än att ”makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut”.

Stellan Werling

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ulricehamns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.