Henrik Erickson: Henrik Erickson: Ord spelar roll – dags att ta avstånd från SD:s tonläge

När Expressen i veckan tog sig till Nynäshamn för att höra politikerns egen syn på det hon skrivit låste hon in sig på en toalett och vägrade öppna.

Det finns dumma uttalanden och klandervärt agerande från många politiker historiskt. De politiker som hamnat snett kommer från vitt skilda partier, på hela den politiska skalan. Den senaste tioårsperioden är det dock otvetydigt så att SD-politiker samlat vandel på hög, främst föranlett av en, högst medveten, tonförskjutning i det politiska samtalet.

Just nu går en skarp gräns i svensk rikspolitik och den är i första hand inte sakpolitiskt betingad. Den handlar istället om hur ovårdat samtalsklimatet får lov att vara. Om vetenskapsförakt och rasism vinner röster, är det då okej att strategiskt använda sig av det? En del tycker det, andra inte.

Centerpartiets och Annie Lööfs röda linje handlar inte så mycket om konkreta politiska frågor. Som mittenparti hade C fått igenom väl så mycket av det som partiet står för i en konstellation som innehåller SD jämfört med andra möjliga samarbeten. Centerpartiet anser däremot att SD:s värderingar, och ton, inte går att acceptera.

Socialdemokraterna är i samma sits. Det har under veckan höjts ögonbryn och skrivits rubriker kring att Magdalena Andersson inte tar avstånd från den nya regeringens migrationspolitik. S visar med det att de står ganska nära både SD och M i migrationsfrågan – men de kan, till skillnad mot M, inte tänka sig att regera på ett underlag där SD ingår. Orsaken är även här, värderingar och ton.

I såväl riksdag som i regioner och i kommuner ser vi ett alltmer splittrat politiskt landskap. Nya konstellationer skapas. En del otänkbara för bara en mandatperiod sedan.

Det finns grovt sammanfattat två vägar att gå. Att acceptera SD:s språk, värderingar och ton i politiken och styra tillsammans med, eller med stöd av, dem. Det valet gjorde M, KD och L i regeringsbildningen. De får igenom mycket av sin sakpolitik och legitimerar samtidigt SD:s ton i det politiska samtalet.

Alternativ två är att hitta andra vägar. I kommunerna Lund och i Sölvesborg har S och M gått samman och med stöd från mindre partier, från höger till vänster, skapat styren för en anständighet i politiken.

I Ulricehamn har SD aldrig kommit nära värmen. Partiets etta, Mattias Bengtsson, var inför valet tydlig med att partiets mål är att ingå. Att bli ett parti att samarbeta med.

Sett till den förda politiken lokalt, och tonen som partiet har i Ulricehamn, skulle SD kunna vara ett ”samarbetsbart” alternativ. Den stora frågan här blir om SD:s grundvärderingar, tankegods och burdusa retorik på andra håll exkluderar partiet från koalitioner och uppgörelser.

Enligt Mattias Bengtsson kommer partiet inte ingå några samverkansavtal eller formella samarbeten med andra under stundande mandatperiod. Partiet är inte heller intresserat av en plats som oppositionsråd. Det betyder att oppositionen i Ulricehamn består av S, V och MP med tolv mandat, NU med åtta mandat och SD med åtta mandat.

Det mest renhåriga i rikspolitiken hade varit om M, KD och L hade tagit med SD regeringsbåten – med krav på uppförande och ton. Det hade gett ett tydligt mandat att vid varje övertramp ta ställning och markera. Ord spelar nämligen roll.

Tystnaden som nu råder kring bland annat vetenskapsförakt och ren rasism på sociala medier fördummar politiken – och ger stolliga åsikter legitimitet.

I vilken båt SD hamnar i Ulricehamn, det får framtiden utvisa.