Lars Näslund: Lars Näslund: Tiggarlägret i Ulricehamn, den bortglömda regeln och M:s fotbyte
Att Sverigedemokraternas gruppledare Niclas Sundling i motionen till fullmäktige, inlämnad 16 juni i fjol, mitt under valrörelsen, valde att då väcka liv i tiggerifrågan låg i linje med hur partiet agerade landet runt.
Att motionens formella förslag gällde att den lokala ordningsstadgan borde kompletteras med ett särskilt förbud om ”passiv pengainsamling på gågatan”, kan nog förklaras med att Högsta förvaltningsdomstolens dom som gav grönt ljus till Vellinge kommuns omdiskuterade tiggeriförbud särskilt påpekade att ”förbudet är geografiskt begränsat”.
Att tiggare sällan syns hålla till på just gågatan i Ulricehamn blir då underordnat det rimligen primära syftet för SD, att även i fullmäktige få diskutera en typiskt nationell och EU-gemensam angelägenhet.
Jo, tiggerifrågan är bekymmersam och det är ett gravt underbetyg till såväl staten som EU och framförallt tiggarnas – eller EU-migranternas, som de utsatta brukar omskrivas i mer formella sammanhang – hemländer inte agerar kraftfullare (även om en representant för rumänska staten, som UT talade med härom dagen, försäkrade att mycket görs , ”men det är ett sekelgammalt problem som inte löses på några få år”.
Nu har det i Ulricehamns centrums närhet etablerats vad som inte kan beskrivas som annat än ett – litet – tiggarläger. Tre skjul övertäckta med presenningar samt ett litet tält. Om detta berättar UT:s Christer Seldevall på nyhetsplats i dagens tidning.
När jag gick dit i fredags var ingen av de ”boende” där, men deras ”kök” stod framställt. Två bananer bland tallrikar och gryta. En förpackning skivad emmentalerost. Ett par Kongstrong- och ölbukar. På en gren en vit prydnadsekorre.
En sån tragik i den välmående stadens skugga.
Att Ulricehamns kommun, med stöd av att riksdagen från 1 juli 2017 gjorde det mindre krångligt att avlägsna otillåtna bosättningar, nu begär att skjulen/bosättningen ska bort är självklart. Varje annat resonemang vore både inhumant och ett accepterande av en misär som samhället annars inte tillåter.
Så vad göra? Amnesty publicerade i fjol en rapport med bland annat rekommendationen att ”det åtminstone ska finnas långtidshärbärgen. Det existerar redan i Lund och på Gotland”. Rapporten hänvisade även till FN:s rasdiskrimineringskommitté och ”att Sverige skulle säkra likvärdig tillgång för romer till mänskliga rättigheter som boende, sjukvård och rättvisa”.
Mycket sällan i debatten om tiggeriet diskuteras dock en central del i det som möjliggör långvarigt tiggeri och bosättningar av det slag Ulricehamn nu ser: Det faktum att den så kallade tremånadersregeln – den tid en EU-medborgare får vistas i ett annat EU-land utan särskilda villkor – inte går att använda i praktiken. Amnesty noterar själva detta: ”En annan svårighet är glappet mellan regelverket och verkligheten.”
– Då säger jag ”Men alla som är här längre än tre månader då?”, men de finns inte, enligt någon sorts officiell fiktion, säger Amnestys Johanna Westeson i en kommentar.
Precis så är det.
Ett exempel är den 56-årige rumän som BT intervjuade härom veckan. I artikeln berättade han att han i sju år har tiggt utanför Ica i Borås. Landsmännen som nu bor i Ulricehamn säger själva i UT att de varit här sedan årsskiftet, med andra ord över tre månader.
I denna text kan vi inte beskriva alla turerna kring denna tremånadersregel. Men enligt artikel 8.1 i EU:s rörlighetsdirektiv har varje land rätt att ”ålägga unionsmedborgare att registrera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger tre månader”.
Men denna registreringsskyldighet som Sverige tidigare hade – om än inte tog särskilt allvarligt – är borttagen sedan den 1 maj 2014. Propositionen om ändringen skickades till riksdagen av dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och hans partivän och statsråd Tobias Billström.
I dag är Billström gruppledare för partiet som nu vill ha ett nationellt tiggeriförbud. I Aftonbladet skrev han i december 2017: ”Tanken med den fria rörligheten inom EU var aldrig att enskilda länder skulle kunna överlåta åt andra att ta hand om deras mest utsatta medborgare.”
Så kan det gå.
Möjligen framgår förklaringen till M:s skiftande positioner i texten som avslutade skrivelsen till riksdagen om att ta bort kravet på registrering: ”Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.”