Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Gör som Gunnel, Gunborg och Gudrun – skippa gnället och njut
Ni känner säkert till boken ”Lycklige Alfons Åberg”, där Alfons klagar över att han har långtråkigt. Hans farmor tycker att det är bra att han har tråkigt. Varför? Jo, för i tristessen föds kreativitet, och dessutom uppskattar vi det roliga extra mycket när det kommer tillbaka.
Alfons förstår det, till slut, när han får leka med sin kompis Viktor som just har blivit frisk.
Den insikten saknar många vuxna svenskar i dag.
Den senaste veckan verkar coronasituationen ha gått in i en ny fas – gnällfasen. Och det bör sägas direkt: den kommande kritiken riktar sig inte främst till ulricehamnare. Vi återkommer till det.
Men först ringar vi in gnällspikarna, de som under karantänsliknande former jobbar hemifrån men som varken behöver gå ner i lön eller jobba tolvtimmarspass med fara för liv och hälsa. Och det räcker med att öppna vilken större dagstidning som helst för att konstatera en sak: folk har tråkigt. Ett exempel är Kristofer Ahlström på Dagens Nyheters kultursidor (DN 21/4). Han beskriver ingående hur mycket han ser på tv, att han har blivit ”förslappad och förstoppad” och att hungern är konstant: ”En dag klämmer jag fyra saffransgifflar och två påsar Fruxo mellan frukost och lunch. Men minutvisaren stretar emot. Varför går tiden så långsamt?”
Reflexmässigt åker skämskudden upp, för efter den mer eller mindre obligatoriska hyllningen till hårt arbetande vårdpersonal följer i dessa redogörelser en lång svada om hur oerhört trist det är att sitta fängslad i en tvårummare i storstaden. Att kylskåpet är fullt av mat, de dagliga videomötena fulla av bekanta ansikten och balkongen full av vårsol verkar inte lindra eländet.
Det är tydligen synd om människorna.
Den nämnda tristessen ska inte förknippas med verklig ensamhet, detta trots att det franska ordet ”tristesse” betyder sorg. Ofrivillig ensamhet är något helt annat, och ämnet har avhandlats på den här sidan vid tidigare tillfällen. Det började med en krönika vars budskap var att vi i en mindre kommun som Ulricehamn bör ha lätt att hitta gemenskap och sociala sammanhang, eftersom avstånden är korta och kontaktytorna många. Men rubriken ”Ulricehamn – staden där ingen är ensam?” visade sig provocera. En läsare lät hälsa att det inte alls var lätt för alla äldre att få nya vänner, och att hen upplevde detta även på seniorcentret Oasen. Det ledde till ett besviket samtal från nämnda seniorcenter, som inte kände igen beskrivningen.
Det visar främst två saker: ensamhet är ett både laddat och subjektivt begrepp. Dessutom kan tillståndet vara farligt, faktiskt lika farligt som att leva med fetma eller som storrökare. Detta beror på att den ofrivilligt ensamme utsätts för en lågintensiv men konstant stress som bryter ner, och anledningen är att vi ur ett evolutionärt perspektiv mår bäst i gemenskap med andra. Historiskt sett har det ökat våra chanser att överleva när vi är tillsammans, och när vi känner oss ensamma drar hjärnan därför slutsatsen att vi svävar i livsfara.
Detta är vad som kan hända den som är ensam på riktigt under den isolering som vissa hänvisas till under coronavirusets framfart. Det finns (främst) äldre med ett minskande kontaktnät som kanske inte träffar någon på flera dagar.
Det kan bero på en kombination av orsaker: brist på sociala kontakter, sviktande hälsa som försvårar utevistelse med mera.
Och nu kommer vi till punkten om varför ulricehamnare generellt inte behöver räkna sig till de missnöjda. Dels är det lätt att leva ett gott liv här, med naturen i närheten och aktörer som hjälper isolerade med mat och andra ärenden, vilket UT har berättat om ett flertal gånger. Men goda förutsättningar räcker inte. Det behövs även rätt inställning. Och det saknas inte i Ulricehamn. Det räcker att ta en promenad längs banvallen för att se hur kommuninvånare – i riskgrupper eller ej – gör det bästa av situationen. I måndags syntes exempelvis väninnorna Gunborg Andersson (90+), Gunnel Murgård (90+) och Gudrun Andersson (80+) luncha tillsammans på behörigt avstånd. De lever alla ensamma och träffas regelbundet, men poängterar att de följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Vänner, pizza, lättöl och handsprit – mycket mer behövs inte för att leva ett rikt liv även i coronatider.
