Fragment av en tid

En del säger att dagarna blir längre när våren avancerar. Själv känner jag väldigt lite av just det. Dagarna förefaller bli allt kortare och tiden räcka till allt mindre. Helt plötsligt tittade jag på telefonens lilla datummarkering och den skrek 15 april i ansiktet på mig. Hur gick det till? Vart tog mars vägen?

Hur som helst. Till alla som undrar. Här kommer en kort resumé, i bildform. Och jag som en gång fnös åt mobilkameror...

Det hela började med att snön smälte. Dock inte tillräckligt mycket för att den här kvinnan skulle kunna gena ut lite snyggt från parkeringen vid stadshuset. Hon fastnade med bilens mittparti på en ishög och gasade som besatt för att ta sig därifrån. Det gav inte mycket effekt då båda hjulparen stod i luften. Kul såg det ut.

När snön gett sig började uppladdningen för påsk. Stadens nye bagare skäms inte för sina stora limpa. Antagligen är det där med rostat kaffe bara någon sorts täckmantel.

Månadens bästa var (förstås) Kent live i Göteborg. När hjärtat hoppar till en rå liveversion av Dom andra eller när det kryper längs ryggraden under Mannen i den vita hatten försvinner sorger och bekymmer. När grannstäderna heter Borås och Jönköping känner jag allt oftare en stor glädje över att Göteborg är nästa steg.

Av olika anledningar firades påsken på en madrass i en bygdegård. Låt oss utan att gå in närmre på varför bara konstatera att vi alla har olika sätt att fira högtider på. I en liten håla som heter Backaryd finns ett matställe. Restaurang Victoria inryms i ett räligt eternithus och förväntningarna var inte speciellt uppskruvade då familjen och en världsmästarinnan klev innanför portarna. Som farande på vägar under ett antal år visste jag vad som väntade. Pizza 1-28 enligt standardmall 1 A, black & white och kanske en Pripps på kran. Döm om min förvåning när ägaren visar runt bland 280 sorter whisky, 80 ölsorter och en meny som kvalat in i vilken storstad som helst. Som om någon slog upp en klasspub i Vegby, typ. Heja!

Fotbollssäsongen är igång också. Mattan på Borås arena är i alla fall grön och det var väl ungefär det enda positiva med matchen mot Häcken som bevittnades från en plats på långsidan. Amadu Jawu fick pris som matchens lirare och det säger en del och något om spelet på planen. Jawu sprang en del i ytor men han fick aldrig med sig bollen. Det är en bra grej i fotboll, att i alla fall någon gång få med sig bollen. Själv slog jag tre indianare i en internmatch för Hällstad.

Till sist konstaterar jag att alla som ibland tycker att miljön på jobbet är lite tråkig kan glädja sig åt att hästarna i ridhuset inte har det roligare. En vinter i ett sådant här bås testar karaktären.