Philip återvände från andra sidan

Det sista Philip Moström minns av tisdagens handbollsträning är att han gör mål när KFUM värmer upp med lite fotboll. Nästa minnesbild är hur kompisarna och familjen sitter vid hans sjuksäng och verkar vara glada. Då är det lördag. Att Philip varit på andra sidan den linjen som skiljer liv från död har han ingen aning om just då.

– Jag fattade att jag var på ett sjukhus av något slag och då ville jag åka hem, säger Philip.

Vilket han naturligtvis inte fick, eftersom han hamnat på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås efter att ha fått hjärtstillestånd på träningen och endast genom en räcka lyckliga omständigheter kommit tillbaka till livet igen.

Under uppvärmningen på träningen så trillade alltså Philip ihop och tappade medvetandet. Spelarna larmade ambulans, hämtade hjälp från personalen i Sim– och sporthallen och efter ett intensivt och bra utfört arbete så kunde ambulanspersonalen lasta in Philip i sitt fordon och köra honom till Borås.

– Jag satt i bilen i Jönköping när Philips mamma Marie ringde och berättade att han rasat ihop och körts till Borås, säger pappa Tomas Moström, som gjorde ett lappkast och åkte till sjukhuset.

Väl där så fick de anhöriga inte komma in till Philip eftersom det pågick ett intesivt arbete med att rädda honom från svårare skador.

– Läkarna kylde ner honom till 33° för att förhindra att hjärnan och andra organ tog skada. Sedan höll de honom nersövd och nedkyld till torsdag morgon, säger Tomas, som tillsammans med familjen fick sova på sjukhuset under tiden.

Första livstecknet var när ögonen öppnades och Philip började röra på fingrarna.

– Marie kom inrusande på rummet och skrek att han hade vaknat. Jag rusade in på salen och fram till Philip, som tittade på mig och sedan gav mig ett tecken med långfingret, skrattar Tomas.

Något som Philip själv alltså inte minns. Efterhand så började allt fler funktioner komma tillbaka men något minne av tiden före lördagen på lasarettet har inte Philip.

På måndagen blev det magnetröntgen för att kolla hjärtat, undersökningar tillsammans med medicinering under resten av veckan samt en inoperation av en implanterbar defibrilator (ICD) på fredagen.

– Det jag hade drabbats av var ventrikelflimmer – en rytmrubbning i hjärtat – och skulle jag få det igen så känner min ICD av detta och ger en elektrisk impuls som får igång hjärtat igen. Det går på två sekunder och det är inte säkert att jag en känner av att det blivit ett stopp, säger Philip.

Läkarna har hittat ett fel på hjärtat men som inte går att göra något åt. Ett prov har tagits för att man skall kunna se om det är medfött eller något som gått i arv.

– Jag skall ta det lugnt en sex veckor och sedan så kan jag nog börja leva normalt igen, säger Philip.

Har du fattat vad du varit med om?

– Jag förstod nog redan den lördagen att jag varit med om något allvarligt men det tog nog ett tag innan jag insåg hela vidden av vad som hänt.

Kommer du kunna släppa det som hänt?

– Så småningom kan jag nog göra det men det kommer att ta ett tag.

Hur känner du dig i dag?

– Trött men annars är det ok. Det känns tryggt med en ICD.

Det har gått tre veckor - när är du tillbaka i skolan?

– Jag började i dag (måndag) och går halva dagen. Förhoppningen är att jag är tillbaka fullt ut nästa vecka.

Till sist - såg du något ljus i tunneln?

– Nej. Jag tror inte på sådant, avslutar Philip med ett leende.