Hemma efter längsta loppet
Klockan 09.02 torsdagen den 1 augusti gick Per–Åke Classon, 51 år, från Ulricehamn i mål i Loughton strax utanför London. Solen sken på deltagarna som hade tagit sig igenom 1400 kilometer från London till Edinburgh och tillbaka. Längs målsträckan hade människor samlats för att hurra, applådera och heja in cyklisterna i mål. Vid målgång hade Per–Åke varit iväg i fyra dagar en timme och sjutton minuter sen starten på måndagsmorgonen. Men trots att 140 mil låter ofattbart långt för en oinvigd så berättar Per–Åke att det var en fantastisk upplevelse.
– Det var jättehäftigt, säger han. Den stora behållningen är naturen, som är storslagen. Att få cykla upp genom England och Skottland var helt otroligt. Det enda jag ångrar var att jag inte cyklade prologen som går mellan Buckingham Palace och starten. Men då hade vi fått gå upp alldeles för tidigt på morgonen, det funkade inte logistiskt.
Under London–Edinburgh–London stannar man och stämplar sitt deltagarkort på en rad kontrollstationer och får där även chans att äta, duscha och sova. Men just sömn blev det inte mycket av för Per–Åke. Tre sovpauser och sammanlagt sju timmars sömn fick räcka.
– Sovtröttheten blir ju ett problem. Ibland kan man stå upp och jobba i en uppförsbacke och ändå känna att man bara vill sova, men man tar sig igenom det.
Även för kroppen tar 1400 kilometer på cykel ut sin rätt.
– Många tror att det är rumpan och sätet som skapar mest problem, men det är faktiskt fötterna som är värst. Du kan alltid ändra ställning, ställa dig upp och byta grepp. Men skorna sitter ju fast och utsätts för tryck på samma ställe hela tiden.
En vecka efter målgång har Per–Åke fortfarande inte fått tillbaka känseln i sina tår, något som har tagit flera månader vid andra långlopp. Han har nämligen erfarenhet av långfärdscykling sedan tidigare. Till exempel har han åkt Paris–Brest–Paris, 120 mil, två gånger.
– Den största skillnaden mellan LEL och PBP är att PBP är skyltad. Detta loppet fick vi navigera själva. Men arrangörerna tillhandahåller felfria instruktioner på hemsidan.
Tekniskt sett var det inga problem för Per–Åke, som höll ihop med fyra andra svenskar. Tre punkteringar i gruppen och en framväxel som behövde bytas, var de enda tekniska missödena.
Att träna inför en så pass tuff utmaning är inte lätt och Per–Åke har fått sin träning genom andra lopp han har cyklat under våren. Sammanlagt blev det 650 mil på vårsäsongen.
– Ju bättre tränad man är, desto roligare blir det ju. Man flyttar ju fram sina gränser hela tiden. Första gången man ska cykla 30 kilometer känns det jättemycket, men så märker man att man klarar det och nästa gång testar man 40 och så vidare.
Både PBP och LEL körs var fjärde år. Per–Åke Classons har inte bestämt sig för nästa lopp, men han vet att han kommer att fortsätta.
– Det är ju en väldigt skonsam sport för kroppen, så man kan hålla på länge. Det är ofta fler äldre än yngre deltagare. När jag körde PBP var en i gänget 72 år.
