Hanna tillbaka i Düsseldorf

Det är nästan på dagen exakt ett år sedan som Hanna Falk helt oväntat blev en angelägenhet för hela skid–Sverige.

Den 5 december 2009 i Düsseldorf slog hon, helt otippad, till med seger i sin tredje världscuptävling. Att hon hade kapacitet att vara med efter prologen hade Hanna visat helgen innan i Kuusamo, där hon missade finalen med en hårsmån och slutat som sjua. Men i Düsseldorf gick hon hela vägen in i kaklet och besegrade hela världseliten.

Vad hade du för förväntningar inför tävlingen?

– Egentligen inte några alls. Jag ville gärna gå vidare från kvalet så jag fick vara med i tv lite mer än bara under prologen. För ett år sedan var det ju fortfarande stort att synas i tv och jag visste att folk hemma satt och tittade. Jag hade bara sett banan på tv från tidigare tävlingar och jag minns att jag tänkte att den nog skulle passa mig bra och att det skulle vara kul att komma dit en gång och få tävla. Nu var jag där. Men jag var i kanonslag, allt gick lätt och det var bara att köra på.

Hur mycket minns du från tävlingen?

– Ganska mycket. Jag blev fyra i kvalet efter ett lopp som jag inte alls var nöjd med. Banan var så kort så jag tyckte jag var i mål innan jag ens kommit igång. Speakern pratade bara tyska så det tog ett tag innan jag fattade att jag gått vidare. Det var en lättnad och jag såg fram emot fortsättningen, för jag hade en skön känsla i kroppen. Jag kommer inte ihåg jättemycket från kvarts– och semifinalerna, bara att jag tryckte på i början av heaten och hade egentligen en behaglig resa fram till finalen.

Där kom det in lite nerver?

– Lite. Fast jag var mest glad över att vara med i finalen. Nu hade jag inget att förlora utan det var bara att ta starten och sedan köra – bära eller brista. Det kändes bra efter starten och jag var i ledningen direkt. Jag var fortfarande inställd på att göra ett bra lopp men efter halva loppet så kom vinnarinstinkten på allvar. Nu skulle jag inte släppa någon förbi mig. Det gick bra men så stumnade jag lite mot slutet och de andra kom nästan ikapp. Efter målgången så tog det nog en halvminut innan jag fick veta att jag vunnit.

Känslan?

– En helt otrolig känsla. Jag var nog lite i chock eftersom det var så oväntat. Det var sprintstafett dagen efter men jag kunde ändå njuta av min första wc–seger. Jag ville verkligen ta vara på det ögonblicket eftersom det aldrig kunde komma tillbaka.