Evelina Segerqvist: Evelina Segerqvist: En mil värd att älska och hata
I skrivande stund pirrar det i benen. Mjölksyran har lagt sig och en känsla av förnöjsamhet sprider sig i kroppen. Jag har precis avverkat min första UT-mil.
Under åren har det blivit en och annan mil i Ulricehamn. Har jag inte sprungit Skotteksrundan på banvallen har det blivit ett par kilometer på Lassalyckan. Karriären som hobbylöpare började noga räknat i fjärde klass när Stadsparksstafetten gick av stapeln på vårkanten. Egentligen var känslan densamma nu som då. En hatkärlek utan dess like.
Nervositeten har alltid varit min största sporre och fiende. Redan dagen innan kör magen igång och pulsen stiger till över 100 trots viloläge. Och ja, jag är en av dem som tokdricker vatten timmarna före start i tron om att fyllda vätskedepåer kommer kompensera för bristande kondition. Denna nödlösning brukar snarare resultera i att jag får leta upp en buske två minuter innan start för att undgå en sprängd urinblåsa. Att starten för UT-milen gick av stapeln i den något glesbevuxna Grodparken var därför inte till min fördel...
På startlinjen visar pulsklockan närmare 120 slag per minut. Men när signalen ljuder och starten går är det precis som klyschan säger – det finns inget annat. Med en sten i vardera hand för att undvika håll är jag iväg. Den första kilometern på banan är som vanligt alltid den värsta innan man hittat in i andra andningen. Nej nu ger jag upp, tänker jag i höjd med Bryggans röda stugor.
När jag väl har hittat andningen och lunket på banvallen kommer backen. Den fruktade. Tre rosor. På min vanliga runda börjar jag alltid lagom vid Fridkulla och springer i godan ro med medvind ner för hela backen. Både en och annan gång har jag mött en ömkansvärd, högröd löpare som kämpar upp för den mördande lutningen med andan i halsen. Stackare, har jag tänkt. I dag var jag den stackaren.
Väl uppe på toppen av Tre rosors-backen kan jag åter pusta ut. Men bara för en kort sekund. Med bara ett par kilometer kvar närmar vi oss upploppet och det är dags att trycka på löpsteget, men det är lättare sagt än gjort när krampen sakta letar sig in i baksida lår.
I höjd med Stadsparken händer dock någonting. Kanske är det en déjà vu från den forna vinsten i Stadsparksstafetten år 2006. Eller så är det familjens hejarop som gör det. Måhända att banans sluttning har någonting med saken att göra också. Men härifrån och ända in på upploppet infinner sig den där känslan av odödlighet och trots två stumma vader så gott som flyger jag in i mål med en sekund tillgodo under 40-gränsen.
Trots att jag inte bräckte någon rekordtid, nosade jag ändå på mitt personbästa och kan konstatera att UT-milen var något utöver det vanliga. Att springa på hemmaplan och se alla kända ansikten utmed banvallen klår tidigare lopp med hästlängder.
Så tack Ulricehamn. Tack för den bästa och värsta mil jag någonsin genomfört.
