Annons

Ellen, 18, fick cancerbesked – fyra månader innan studenten

Hon hade precis börjat sista terminen på gymnasiet och såg fram emot såväl säsongspremiären som studenten. Då fick Ellen Lundgren ett samtal som skulle vända upp och ner på hela hennes värld.
Den ihållande hostan hon hade dragits med i några månader berodde inte på någon förkylning. Den berodde på en tumör.
– Jag kände bara fan, inte nu, när jag är mitt i livet.
Fotboll • Publicerad 4 september 2023 • Uppdaterad 1 november 2023
Fotboll, skola och student var Ellen Lundgrens fokus innan hon fick beskedet som skulle förändra hela hennes liv. Blott 18 år gammal hade hon drabbats av cancer.
Fotboll, skola och student var Ellen Lundgrens fokus innan hon fick beskedet som skulle förändra hela hennes liv. Blott 18 år gammal hade hon drabbats av cancer.Foto: Pernilla Rudenwall

De kala sjukhusväggarna blänker i skenet av lysröret. Då och då hörs pipande ljud från apparaterna, som ett avbrott från tv:ns surrande. Det är Ellen Lundgrens enda sällskap i isoleringsrummet på Södra Älvsborgs sjukhus.

Hon vrider sig i sängen och tar sig om huvudet. När hon tittar på sin hand ser hon dem, hårtestarna som har börjat lossna från hennes hjässa.

Annons

– Innan jag tappade håret så var det ingen som kunde se att jag var sjuk. Man såg inte på mig och tänkte ”oj, där är hon med cancer”. Så det var det jag tyckte var jobbigast, att folk skulle börja bete sig annorlunda, säger Ellen Lundgren.

Egentligen hade hon velat göra en kul grej av håravfallet. Samla sina vänner och raka av det som i en ceremoni. I stället tvingas hon uppleva det ensam, inlagd med skyhöga infektionsvärden på Säs – bara någon vecka efter sin första cellgiftsbehandling.

– Jag minns att det var på påsk. Mina föräldrar fick komma och hälsa på under besökstimmarna, men resten av tiden var jag ensam. Det var riktigt tufft.

För Ellen var det värsta inte att hon tappade allt hår, utan att folk började bete sig annorlunda när det syntes utåt att hon var sjuk.
För Ellen var det värsta inte att hon tappade allt hår, utan att folk började bete sig annorlunda när det syntes utåt att hon var sjuk.Foto: Pernilla Rudenwall

Med bara åtta veckor kvar till balen och studenten vet Ellen knappt hur hon ska ta sig igenom nästkommande dag. Men i skuggan av den fysiska smärtan gror också en annan känsla. Besvikelse. Det var inte så här hennes sista år på gymnasiet skulle bli.

– Jag var så arg så många gånger över att det hände just inför studenten och balen. Det är liksom det man har sett fram emot så mycket.

Ellen hade nyss börjat trean på Tingsholmsgymnasiet när hon åkte på en förkylning. Det var höst och flera av hennes vänner var också sjuka, så hon tänkte inte så mycket mer på det. Inte heller reagerade hon på att hostan vägrade ge med sig.

– Jag tänkte väl att jag och mina kompisar smittade varandra, att det gick runt bara.

Så hon körde på som vanligt. Gick i skolan och tränade med både fotbollsgymnasiet och UIFK, som precis hade avslutat sin höstsäsong. Livet flöt på i vanlig ordning.

Men så i december började hon få ont i bröstet.

– Min första tanke var att jag nog hade hostat sönder någonting eller fått lunginflammation, så jag gick till min vårdcentral.

Annons

Det trodde läkaren också, som skickade hem henne med vila som ordination. Men hostan höll i sig, och i januari besökte Ellen vårdcentralen på nytt. Den här gången beslöt de sig för att röntga hennes lungor. När de hittade en liten avvikelse blev hon skickad till Borås för ytterligare kontroll.

Vid det här laget började Ellen ana oråd, men viftade bort känslan som onödig oro.

– Läkaren sa att det lika gärna kunde vara en inflammation. Så då tänkte jag att det måste vara det.

Men snart skulle det visa sig att det fanns fog för oron.

En fredag i början av februari, när hon befinner sig uppe på Lassalyckan för friluftsdag med skolan, får Ellen ett samtal.

Hon som sällan svarar okända uppringare bestämmer sig för att göra ett undantag. Men det personen på andra sidan luren förmedlar är omöjligt att ta in. Ellen har en över tio centimeter stor tumör i bröstet.

– Efter att läkaren sa det blev det helt svart, jag kommer inte ihåg nånting.

Ellen var i skolan när hon fick reda på att hon hade cancer. Något hon i efterhand ställer sig något frågande till. ”Det var ingenting jag hade velat höra på telefon”, säger hon.
Ellen var i skolan när hon fick reda på att hon hade cancer. Något hon i efterhand ställer sig något frågande till. ”Det var ingenting jag hade velat höra på telefon”, säger hon.Foto: Pernilla Rudenwall

De kommande veckorna beskriver Ellen som ett töcken. Hon som aldrig tidigare har tillbringat en dag på sjukhus, tvingas åka in och ut till lasarettet för diverse prover och undersökningar. Huruvida tumören är elakartad eller inte, vet de inte än. Det enda de kan vara säkra på är att Ellen har cancer.

– Cancer är ju något man förknippar med döden. Det jobbigaste var att inte veta. Man försökte leta svar, men det enda man kunde göra var att vänta.

”Det jobbigaste var att inte veta. Man försökte leta svar, men det enda man kunde göra var att vänta.”
Ellen Lundgren

Otaliga prover och en operation senare får Ellen äntligen beskedet. Hon har drabbats av Hodgkins lymfom, en cancerform som sätter sig på lymfsystemet. Samma kväll åker Ellen till kallbadhuset och firar med sina vänner.

Annons

– Det låter kanske konstigt att man firar ett cancerbesked, men av alla alternativ var det här det bästa jag kunde ha.

95 procent av alla yngre patienter som diagnosticeras med Hodgkins lymfom tillfrisknar från sjukdomen. Men först behöver de genomgå behandling. I Ellens fall var det cellgifter som gällde. I början av april fick hon sin första dos.

– Vi sköt upp allting för att jag skulle kunna åka med på skolresa till Berlin och till Barcelona med fotbollslaget.

För medan Ellen utkämpade sitt livs svåraste kamp, flöt livet på som vanligt för klasskompisarna och lagkamraterna. När de räknade ner dagarna till studenten och säsongspremiären räknade Ellen tabletter.

– Ett tag åt jag elva tabletter om dagen. Sex stycken var kortison, och på grund av det behövde jag äta medicin för magen. Och sen behövde jag äta massor med tabletter för att inte bli sjuk.

Trots det hängde Ellen med så mycket hon kunde. På fester, träningar och matcher. Allt för att samla energi inför behandlingsveckorna, som pågick i två veckor. Den tredje var till för vila och återhämtning, innan cykeln började om igen.

– Jag fick ju en ganska stor dos för att jag är så ung och kunde hantera det tydligen. Jag vet att första gången jag var där gick jag upp fem kilo i bara vätska, jag var så svullen, det såg helt sjukt ut.

På sin studentdag fick Ellen ett armband av familjen med texten ”Fuck cancer”. När mamma Cecilia fyllde år i juni fick hon ett nästan identiskt smycke i present av sin dotter, den enda skillnaden var att det stod ”Tack mamma” på insidan.
På sin studentdag fick Ellen ett armband av familjen med texten ”Fuck cancer”. När mamma Cecilia fyllde år i juni fick hon ett nästan identiskt smycke i present av sin dotter, den enda skillnaden var att det stod ”Tack mamma” på insidan.Foto: Pernilla Rudenwall

Hon tar sig för handleden. Runt den hänger ett silvrigt smycke med texten ”Fuck cancer” ingraverat.

– Jag hade bara sett sådana med pärlor, och det ville inte jag ha. Men jag ville ändå ha något som kunde hjälpa andra, och köpte man det här gick pengarna till Cancerfonden.

Armbandet var en gåva till Ellen från familjen på studenten. För mot alla odds lyckades hon springa ut på Tingsholmstrappan tillsammans med sina klasskamrater i början av juni.

Annons

– Nu förstår jag inte hur jag orkade de där dagarna. Jag var med från champagnefrukosten vid fem till klockan tre på natten på studenten.

Egentligen skulle hon ha fått behandling just den veckan. Men efter att ha övertalat läkarna kunde den förhalas med några dagar.

När vännerna sedan satt i flygplanet på väg till Magaluf lades Ellen in för sin tredje av sex cellgiftskurer.

– Klart man kände att man hade velat vara där också. Men samtidigt visste jag att jag hade gjort hälften av behandlingen då. Så det var bara att ta sig igenom resten.

Den 31 maj i år gick Ellen balen tillsammans med de andra avgångseleverna på Tingsholm. Att hon var mitt uppe i en cancerbehandling kunde ingen av åskådarna ana.
Den 31 maj i år gick Ellen balen tillsammans med de andra avgångseleverna på Tingsholm. Att hon var mitt uppe i en cancerbehandling kunde ingen av åskådarna ana.Foto: Pernilla Rudenwall

Och nog skulle hon klara det. I slutet av juli fick Ellen sin sista planerade cellgiftskur. Då var det fortfarande oklart om hon skulle behöva strålas för att få bukt med cancercellerna. Men när läkaren kom in hade han ett helt annat besked att ge henne.

– En halvtimme efter att han hade nämnt det där med strålning kom han in och sa att den var borta, säger Ellen och fortsätter:

– Man tänker ju att man borde bli asglad när man får reda på det. Men jag och pappa fattade ingenting.

Först vid nästa kontroll i mitten av augusti kunde hon ta in det läkarna bekräftade även då. Cancern var faktiskt borta.

– Då blev det bubbel här på kvällen, och lite snittar, chark och ost med familjen. Sen fick jag ringa runt till hela släkten och berätta.

I slutet av juli fick Ellen reda på att hon var cancerfri. Och vid återbesöket i augusti kunde läkarna bekräfta de goda nyheterna.
I slutet av juli fick Ellen reda på att hon var cancerfri. Och vid återbesöket i augusti kunde läkarna bekräfta de goda nyheterna.Foto: Pernilla Rudenwall

När UT träffar Ellen har det bara gått några dagar sedan hon fick beskedet. Hon är lättad, hoppfull och tacksam. Än är hon inte friskförklarad från cancern, det dröjer först två år innan hon kan bli det. Men hon slipper åtminstone besöka sjukhuset varje vecka för behandling, kontroller och provtagning.

Annons

– Nu ska jag inte in förrän i november–december. Det känns väldigt skönt. Det har varit förknippat med väldigt mycket ångest och jobbiga känslor att behöva åka dit.

Vid varje besök har Ellen haft sin mamma eller pappa vid sin sida. Utan dem vet hon inte hur hon hade klarat den här resan. Lika ovärderliga har vännerna varit. Både de på och utanför fotbollsplanen.

– De har betytt jättemycket. Alltså verkligen, familj och vänner och allting. Det har varit helt sjukt.

När allt var som mörkast var det träningarna och matcherna som höll Ellen ovanför ytan. Fastän hon inte kunde spela själv, var det umgänget och sammanhanget som fungerade som hennes livboj. Och det är också tack vare all träning som hon har klarat sig så bra igenom alla behandlingar.

– I och med att jag har haft så bra fysik har det hjälpt mig hela tiden. Både i behandlingen och nu i återhämtningen också.

Sedan hon fick det positiva beskedet har Ellen återupptagit löpningen igen. Och nu har hon siktet inställt på nästa mål.

– Vid årsskiftet ska jag vara tillbaka i spel, på planen. Så fram tills dess är det hårdträning. Men det blir väl lagom till försäsongen att dra igång, så det blir väl en riktig pangstart, säger hon och skrattar.

Evelina SegerqvistSkicka e-post
Så här jobbar Ulricehamns Tidning med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons