Brorsson har upplevt elitidrottens baksida

Med facit i hand hade tecknen funnits där ett tag. Dålig sömn, underliga tankar och ett sorts tryck över bröstet. Alexander Brorsson tolkade inte signalerna som fanns. Hans liv fortsatte i hög fart och det krävdes ett tvärstopp för att han skulle inse.

Kroppen drog i handbromsen i slutet av februari, veckan efter Junior-SM.

– Det accelererade under ett par dagar då jag hade svårt att andas. Det blev akut en morgon då jag bara fick kasta mig upp ur sängen och in på toaletten. Jag spydde upp allt jag hade i magen och orkade knappt ta mig ut i lägenheten igen, säger Alexander.

Diagnosen löd utbrändhet och panikångest. Den unge häcklöparen hade fått svart på vitt att han var sjuk.

– Att jag inte mådde bra hade jag nog egentligen insett men nu förstod jag allvaret, säger Alexander som också insåg att vägen tillbaka skulle bli lång.

– De första veckorna orkade jag ingenting, verkligen ingenting. Jag låg mest hemma och vilade. När jag tidigare hört om personer som varit utbrända eller haft ångest kunde jag inte på något sätt kunna förstå hur dåligt man mår.

Alexander rasade i vikt och under de här veckorna kändes idrottskarriären väldigt långt borta. Kompisar, tränare och familj fanns där som stöd och det var enligt Alexander helt avgörande.

– Utan den hjälp jag fick vet jag inte hur det hade gått. Agne Bergvall, en av mina tränare, ordnade läkarhjälp på tre dagar och jag är enormt tacksam för det.

Under våren har Alexander funderat mycket kring vad det var som gick snett. Han tror sig ha svar på de flesta av sina frågor och han säger att han nu känner sig själv bättre.

– Jag levde under en konstant press. Från andra men mest från mig själv. Jag är en perfektionist i allt jag gör och det gick i viss mån till överdrift. I vintras flöt träningen enormt bra och det jag, och de runt omkring mig, såg skapade väldigt stora förväntningar.

Historien Alexander berättar är ett bevis på att elitidrotten inte bara fostrar och stärker. Idrotten kan också pressa och göra ont. Trots den tuffa tiden är Alexander Brorsson fast inställd på att komma tillbaka på häckbanan igen.

– Jag mår allt bättre och nu tränar jag en timma tre gånger i veckan. Det är vad jag klarar av. Med hjälp av tränare och ledaren vid Atleticum i Växjö ska jag ta mig tillbaka. Om det tar ett halvår eller sex år att nå världstoppen spelar ingen roll. Det är dit jag ska och det får ta den tid det tar.

Alexander Brorsson tar jackan under armen och går hem för att i helgen fira sin 20-årsdag. Han vänder sig om en sista gång.

– Du kan trycka på att jag ska komma igen va? Jag har lärt mig läxan och vet vad jag kan.

Det är då det tänds en gnista i Brorssons ögon.