Yngve utbildar entreprenörer i Kongo

Korna råmar precis utanför knuten när Yngve Håkansson visar in på kontoret i huset i Töve. Men det är grannas kor. Själv är han visserligen född på en gård men blev snickare och företagare istället för lantbrukare.

Han plockar fram pärmar och böcker om Kongo-Kinshasa och biståndsarbetet han är med och driver där. Men historien börjar lite oväntat på Södra Vätterbygdens folkhögskola 1961. Där gick det samtidigt som Yngve en man från Kongo som hette Samuel. Han kom sedan att jobba på Missionskyrkans kansli i Stockholm för att lära sig organisera ungdomsarbete.

Sedan glömde Yngve bort Samuel och fortsatte med sitt yrkes- och familjeliv, som bland mycket annat inkluderade att starta företaget som sedan blev Hökerum bygg.

Fyra barn blev det också, varav två bor och jobbar utomlands. Kanske är det ett arv från Yngve. För efter att han lämnat byggföretaget föll järnridån. Då åkte Yngve till Estland och byggde upp ett snickeri. Samtidigt drev han ett fastighetsbolag. De sista åren av sitt yrkesverksamma liv arbetade han som byggkonsult och har varit delaktig i flera hus i Ulricehamn men också på andra orter.

I början av 2000-talet åkte så Yngves syster till Kongo-Kinshasa på uppdrag av Missionskyrkan. Där mötte hon vid ett tillfälle en man som talade svenska, vilket förstås väckte nyfikenhet. När systen sedan kom hem och berättade om den här mannen förstod Yngve att det var hans gamla skolkompis Samuel.

– Vi skrev till Samuel och han kom också hit vid ett tillfälle. Vi frågade honom vad han ville ha hjälp med och då berättade han om ett ungdomens hus han ville bygga upp i staden Matadi.

Då startades Matadi support group, som samlade in pengar. Yngve Håkansson var där och invigde ungdomshuset 2010.

Därefter ville Yngve skifta fokus. Från att ge, till att hjälpa på ett mer hållbart sätt.

– Att bara ge är ingen väg till utveckling. De länder som har fått mest bidrag är de med sämst utveckling. Vi ville lära ut hur man blir entreprenör, hur man startar företag och hanterar pengar.

Yngve är en av två personer som driver organisationens operativa verksamhet. De har tagit fram ett utbildningsmaterial som handlar om hur man utvecklar en affärsidé, och om sådant som bokföring och hur man gör en budget. Utbildningen kan också handla om vilka egenskaper man behöver som entreprenör.

Till dessa utbildningar tar de emot sådana som har en affärsidé de vill utveckla. Hittills har organisationen utbildat sex grupper på nästan hundra personer. Man har också lånat ut pengar, så kallade mikrolån. Totalt har man lånat ut 800 000 kronor och än så länge fått tillbaka ungefär hälften.

Men Yngve är skeptisk till lån.

– Det är inte alltid pengar som behövs. Lån hjälper inte alltid, ibland är det till och med tvärtom. Det är kunskap som är det viktigaste.

Dessutom finns det kulturella faktorer att jobba mot.

– Det finns en tradition att om någon har pengar så förväntas man dela ut dem till släktingar som behöver hjälp. Det är en fin tanke men om du har ett företag kan du inte tömma det på pengar. Det är som en människa, om du tömmer människan på blod så dör den. Istället måste man utveckla företaget.

Yngve säger att organisationen nu ska fokusera på att utbilda utbildare. Dessutom ska man börja samarbeta med lokala banker för utlåningsverksamheten. Man arbetar även via kyrkorna i landet.

Samtidigt har de flera spännande projekt på gång, berättar han, om biogas, solenergi och hus. På den här resan ska Ynge träffa en företrädare för regeringen och prata om ett speciellt ekohus med biogasanläggning.

Arbetet har dessutom spridit sig till grannlandet Kongo-Brazzaville, dit organisationen nu har blivit inbjudna.

Det blir en del arbete med Matadi support group så frågan är förstås varför han gör det här.

– Lönen är inte pengar, utan att få se människor förändras, att få se något positivt hända. Sedan får vi mycket uppskattning där nere.

Dessutom finns det ett element av spänning i sådant här arbete som han uppskattar. Till saken hör förstås också att hjälp verkligen behövs.

– Kongo har plundrats i femhundra år, säger han och pekar på sin mobiltelefon.

Det började med slavar, säger han, och fortsatte med ädelträ, via gummi och metaller till dagens plundrig genom att stora företag utnyttjar landets rika tillgångar på ett ämne som används för att göra mobiltelefoner.

Han återvänder till entreprenörsutbildandet genom att landa i ett citat av Abraham Lincoln, som ju kämpade för att befria slavar.

– Man kan inte varaktigt hjälpa människor genom att utföra det som de borde göra själva.