Marcus brinner för landsbygden. Och ost.

Marcus Jansson, född och uppvuxen på en gård i Sparreholm, Sörmland, har varit vd för Gäsene mejeri de senaste fyra åren. Under sina uppväxtår i Sörmland hade han siktet inställt på att ha en egen gård en gång, med djur och skog. Medan han väntade hjälpte han bönderna på gårdarna intill det egna huset som visserligen var gård, men som inte hade några djur. När han blev så stor att han fick bestämma över sin egen utbildning valde han lantbruksskola. Nu, så här 20 år senare, kan han konstatera att han fortfarande inte har någon gård:

– Nej, jag och min familj bor på landet, men vi har ingen gård. Ibland hjälper jag grannen att köra gräs, men det var länge sedan. Det är svårt att skaffa gård om man inte ärver en. Då är det svårt att komma in i det.

Men han släppte inte näringen helt när skolan var slut utan blev istället säljare och sålde växtodlingsprodukter till bönder, bland annat. När han träffade en tjej från Västra Götaland, flyttade han hit och var med och drev Torpa kafé i Länghem och Väla jaktvårdsgård. Men kärleken tog slut och Marcus började sälja lantbruksmaskiner i Ulricehamn istället. Efter en tid började han som chef för Överums bruk och servade bönder därifrån istället.

– När jag såg att Gäsene mejeri sökte en vd hörde jag av mig och frågade om en bonddräng kunde söka ett sådant jobb. Det visade sig att det var just en sådan de behövde.

De ville ha någon som kunde utveckla produkter och landsbygden. Det har Marcus satsat stenhårt på.

– Nu har vi en stark profil och vi har ökat vår försäljning i Västra Götaland som ändå får ses som vårt huvudområde. Jag har velat att osten vi tillverkar här ska förknippas med bygden. För det är ju så att all ost vi tillverkar kommer från 30 mjölkbönder inom 2,5 mils radio härifrån.

Marcus brinner för landsbygden i allmänhet, ost och Gäsene i synnerhet. Att folk ska förknippa osten med var den kommer ifrån har varit ett mål för honom. Därför har han jobbat intensivt med att få med mjölkbönderna i marknadsföringen.

– Vi gör en speciell Elfsborgsost och brukar vara med när det är hemmamatcher i Borås för att marknadsföra oss. Då brukar alltid någon av mjölkbönderna som levererar mjölk till oss vara med. Eller någon som har anknytning till gården. Dels för att folk ska se kopplingen bonde och ost, men också för att bonden ska få höra att de bidrar till en god ost.

Samarbetet med Elfsborg är inte det enda lönsamma samarbetet Marcus skapat. Nu finns det också en Änglagårdsost till exempel:

– När jag fick höra talas om att det skulle spelas in en film till så hörde jag av mig till Colin Nutleys produktionsbolag för att höra om vi kunde samarbeta på något sätt. När inspelningarna sedan närmade sig hörde Colin av sig och vi träffades. Han och hans fru Helena Bergström gillade vår ost och undrade om vi inte ville göra en speciell Änglagårdsost.

Det ville Gäsene mejeri. Nu har det sålts filmost ett tag och det har gått bra. Väldigt bra.

– Ja, jag kan inte säga exakt hur mycket vår försäljning ökat, men det är med ganska mycket. Jag tror att vi nästan dubblat försäljningen av den ost som tidigare hette något annat.

Nu är Colin Nutley ambassadör för lokalproducerat i Väst och det drar Marcus och hans mejeri nytta av.

– Ja, vi brukar vara med på turistmässan och bjuda på ost från Änglagårdsbygden. Det har varit bra.

Just nu har Marcus varit med och färdigställt ett nytt lager. Och han tittar på hur han ska öka kapaciteten i mejeriet med 25 procent. Under förra året fick hans mejeri in tio procent mer mjölk än året dessförinnan. Det är unikt i Sverige då det för andra mejerier är precis tvärtom. De får inte in lika mycket mjölk som tidigare, vilket påverkar produktion.

– Det är viktigt att det finns företag även på landet. Alla kan inte vara i stan. Själv trivs jag och mår väldigt bra av att bo på landet och jag tror stenhårt på lantbruksbranschen. Vi står inför stora problem i framtiden och då behöver vi kunna tillverka mejeriprodukter inom ett närområde. Ulricehamns kommun består av en stor landsbygd med många småföretag. Men de är så små att de aldrig syns. Det är synd, tycker jag.