Kina förde dem samman

I fredags träffades de först vid den nya lekplatsen i Ulricehamn. Efter en natt på Prångens camping åkte de för att se Torpa stenhus och Hofsnäs herrgård. På lördagskvällen var det tacomiddag. Nu är det söndag och de sitter framför stugorna och njuter av solen och funderar på om det är dags att bada.

Linda, Morgan och Siri Wallin från Ulricehamn är en av de fem familjerna och de berättar hur det började. Familjerna träffades 2006 när de från olika håll i landet sammanstrålade för att adoptera barn i Kina.

Fast egentligen började det förstås mycket tidigare än så. Linda och Morgan bestämde sig för att adoptera fyra år tidigare. Sedan följde en lång process med utredningar och formaliteter. Bara väntetiden från det att alla handlingar skickades till Kina och tills de fick beskedet var ett år, vilket ändå är en relativt kort väntetid för just den biten.

– Det är mycket väntan. Men i efterhand, när man har fått träffa sitt barn, är det värt det, säger Morgon Wallin.

8 mars 2006 fick Morgan ett samtal till jobbet.

– De gratulerade och sa att det finns en flicka för oss. Man trodde knappt den dagen skulle komma, säger Morgan

– Vi tog ledigt resten av dagen och köpte tårta, säger Linda.

Ett par månader senare var det dags att resa till Kina och det var då de träffade de andra fyra familjerna som skulle hämta sitt barn samtidigt. Det är familjer från Gotland, Göteborg och Stockholmsområdet.

I vanliga fall är grupperna som adopterar vid samma tillfälle större. Kanske var det för att de var relativt få som de fick så bra kontakt.

Det blev först några dagars turistande, vilket förstås var roligt, men samtidigt lite konstigt. Linda berättar att det var svårt för dem att ta in sådana saker när man mest bara var upptagen av att man skulle bli förälder.

Till sist fick de i alla fall träffa sina barn, sin Siri, Sofia, Vera, Smilla och Alexander. Barnen var från tio månader till arton månader.

Familjerna bodde på samma hotell och kom alltså att dela den omtumlande upplevelsen att bli föräldrar.

– Det var helt underbart. Att sedan få dela det med de andra familjerna var stort, det var speciellt, säger Morgan.

Redan efter ett halvår hemma i Sverige träffades de igen.

– Det kändes ganska självklart, säger Linda.

Dels för barnens skull med den gemensamma bakgrunden de har. Dels hade familjerna helt naturligt blivit en grupp efter att ha delat allt det där med väntan, resan och att få möta sitt barn.

De turas om att träffas hemma hos varandra. Det här är andra gången de träffas i Ulricehamn. De umgås egentligen inte mellan träffarna men när de väl träffas är det som om de inte har varit ifrån varandra, säger de.

Nu funderar de på om de ska avsluta helgen med en tur till Basta kvarn. Sedan återstår bara det smärtsamma uppbrottet, och så dröjer det ett år tills nästa gång. Men då är det tionde gången de träffas. Det kanske är något att fira?

Hur länge de kommer fortsätta träffas är svårt att säga förstås.

– Barnen delar samma erfarenheter. Man kan hoppas de fortsätter träffas när de är stora nog att bestämma själva, säger Morgan.