Blues och en brokig bakgrund

Han har fallit mellan stolarna, blivit struken på handen av en äldre dam, jobbat på kärnkraftverk, inom hemtjänsten, psykiatrin, musiken, politiken och nu som mattförsäljare.

Men vi tar det från början.

Han föddes på Island, men familjen flyttade till Sverige 1970 när pappan fick jobb på Ringhals som snickare. Då var Baldur Reynirsson fjorton år. Av någon anledning ramlade han mellan stolarna, för det var ingen som såg till att han började åttonde klass som han borde ha gjort. Istället började han jobba, som assistent för en fotograf i Limabacka dit han åkte på sin Monark som han hade köpt på auktion för femtio kronor.

Fotointresset inleddes på Island, utifrån en enda bild i en av pappans fotoböcker.

– Det var en soldat som skulle ut i kriget. Bredvid stod det ett barn som grät. Den här bilden tog tag i mig på ett sådant sätt att jag aldrig har kunnat släppa den. Då förstod jag bildens storhet.

Redan som sextonåring blev han erbjuden en plats på en fotoskola i Göteborg men ville inte börja eftersom han inte tyckte han pratade så bra svenska.

Istället blev det andra jobb, förutom inom foto något inhopp på Ringhals och sedan för tidningar, som hemspråkslärare, inom hemtjänsten och på restaurang. Han arbetade också för Varbergs kommun och hjälpte där till att anordna musikevenemang för ungdomar. Han var bland annat med om att starta Varbergs musikteater.

Även musikintresset grundlades på Island. De var några polare som lyssnade på plattor, Beatles var populära och även kompisgänget skulle bilda band. Först var det tänkt att Baldur skulle spela gitarr, men eftersom han hade en stor näsa precis som Ringo Starr fick det bli trummor. Sedan hade de för en tid Islands yngsta band.

Musiken blev också ingången till politiken.

– Det var ganska tidigt i livet utan att jag begrep det själv.

Baldur berättar om hur de ofta sökte pengar till musikevenemang av politikerna men att de sällan fick. En gång var det en politiker som viskade något i hans öra.

– Han sade att vi inte ska hålla på att ansöka om pengar innan evenemanget, utan att vi ska ordna det först och sedan skicka räkningen till arbetsutskottet. Det sådde ett litet frö. Jag började fundera. Det är i politiken man kan påverka.

Först höll han på att värvas till hemtjänsten, vilket inte blev av. Men intresset för yrket var väckt eftersom ”det var många snygga brudar som sprang omkring där”. Han började också fundera över hur det var att bli gammal i Sverige.

Två och ett halvt år arbetade han inom hemtjänsten. Han berättar levande om möten med människor och hur han ofta satt och pratade med de äldre.

När han hade besökt en av de äldre damerna där han hade tillbringat tiden med att prata istället för att städa, strök hon honom på handen och sade: ”jag hoppas det är du som kommer nästa gång också”.

– Då förstod jag att det viktiga inte är att det blir städat två gånger i veckan, utan samtalet, mötet.

Egentligen kanske han skulle ha velat bli jurist, men han var inne i vårdsvängen och trivdes. Det blev vårdskola och han blev undersköterska och skötare inom psykiatrin, vilket han jobbar som i dag.

– Det är ett bra jobb, det är stimulerande när man märker att man är till nytta för någon.

Till Ulricehamn kom han i början av 2000-talet när hustrun fick jobb som chef för arbetsförmedlingen. Ganska snart bildade han band, Baldur blues.

Han är folkpartist, för frihetens skull, och bland annat föreslagen som ledamot i den nya beredningen för samhällsutveckling.

Vid ett besök hos Piano-Rydberg nyligen fick han ett infall och köpte hela lagret av handknutna orientaliska mattor, varför han numera alltså även kan titulera sig mattförsäljare.

Och då har vi ändå bara skrapat på ytan.