Anna förlorade sin livskamrat

Att det är fyra dagar till Alla helgons dag märks inte på vädret. Det är vårvarmt i luften och för första gången på flera veckor skiner solen från en klarblå himmel över de stora åkrarna i Humla.

Det är däruppe i allt det blå han finns, Andreas Linnarsson. I alla fall är det så Anna och de tre barnen Moa, Nils och Axel tänker för att komma vidare med livet i det nybyggda huset. Pappa Andreas finns också ett stenkast bort, vid kyrkan. Familjen kan se gravstenen, formad som två hjärtan bredvid varandra, från köksfönstret.

– Där brukar vi vinka till pappa när vi ska sova, säger dottern Moa, 10, och pekar.

Huset stod färdigt i april 2012. Andreas Linnarsson som var snickare byggde allt själv. Han tapetserade, murade en kakelugn, satte in en gammal vedspis i köket och finputsade varenda detalj. Det var strax ett år efter att det egna drömprojektet tagit form som han började känna sig trött.

– Han slet hårt med huset och med sitt jobb i den egna firman. Under slutet av sommaren var han så trött på kvällarna att han nästan inte orkade någonting. Vi var många som sa att han borde kolla upp om det var något med honom men Andreas ville inte. Att gå till vårdcentralen var inte aktuellt. Det skulle bli bättre. Han hade jobbat för mycket, säger Anna Linnarsson och kupar händerna runt kaffemuggen.

Den 2 september, fem i halv åtta på morgonen, ringde det i Annas telefon. Det var morgonbestyr med tre barn och Anna kände att hon inte hade tid att svara. Inte just då. När barnen kommit iväg till skolan tog hon upp telefonen och såg numret till familjen där Andreas var och jobbade.

– Jag tänkte att han säkert behövde något material här hemifrån. Det hände ibland.

Anna ringde upp – och fick reda på att hennes man fått ett getingstick i ansiktet och var medvetslös.

– Jag tog med mig Axel i pyjamasen och lämnade in honom hos grannen. Hur jag sedan körde minns jag inte men fort gick det.

Många tankar hann gå igenom Annas huvud i bilen och i trappan upp till andra våning i huset där Andreas låg. Inte ens de värsta tankarna kom nära verkligheten.

– Han var helt kolsvart i ansiktet och andades ingenting. Det var så mycket folk överallt. Ambulanspersonal, räddningstjänsten, en helikopter landade.

54 minuter tog det att få i gång det hjärta som plötsligt slutat slå. Getingsticket hade utlöst en anafylaktiskt chock, en kraftig allergireaktion, och det fick Andreas skadade hjärta att ge upp.

– Det visade sig att han haft en infarkt någon månad tidigare. Det var därför han var så trött, säger Anna.

Anna fick reda på att hjärtat var i gång igen då hon satt i bilen på väg till sjukhuset i Borås. Då tändes hoppet.

– I det läget har vi människor någon sorts självförsvar. Jag föreställde mig att vi bara skulle in till Borås och hämta hem honom.

Andreas kropp kyldes ned, för att sedan sakta värmas upp igen. En metod som används för att rädda det som räddas kan i en kropp som varit med om ett trauma likt Andreas. När värmen återvände fick Andreas feber men han låg helt stilla, helt utan att reagera.

– Efter två dygn ungefär fick jag och Andreas familj veta att det inte fanns något att göra. Vi fick ta ett beslut när respiratorn skulle stängas av. Det var egentligen bara en formsak men ändå det tuffaste beslutet jag tagit. Vi kunde se hur hjärtat slog saktare och saktare tills maskinen vid sidan om sängen pep. Då var det över.

– Barnen hade varit med hela tiden på sjukhuset. Personalen var helt fantastisk och lät dem vara med och sköta om pappa och finnas vid hans sida i sängen. Jag är otroligt tacksam för det, säger Anna vars liv förändrats i ett slag.

– Det är framför allt två situationer jag minns särskilt tydligt. När jag lämnar sjukhuset med killarna i famnen och Moa i handen. Jag har aldrig känt mig så ensam. Att sedan komma hem och låsa upp det tomma huset var fruktansvärt, säger Anna och blicken fastnar på en punkt utanför köksfönstret där sonen Nils, 8, är och leker.

– Han ville inte vara med och prata om det här i dag. Han tycker att det är jobbigt, säger Anna.

För alla fyra i familjen har året efter dödsfallet varit en berg- och dalbana. Dottern Moa är den som mått allra sämst. Hon har bland annat fått psykosomatisk astma som utlösts av stress. Det har varit många sjukhusbesök för henne.

Anna säger att tiden annars läker vissa sår. Vardagen blir enklare ju längre tiden går. När hon blir påmind och allt rivs upp är det samma smärta som tidigare. Hon tycker också att barnens känslor kring det som hänt är en allt större utmaning.

– Det blir snarare tuffare och tuffare. Barnen kommer allt längre upp i klasserna och det ställs högre krav. Andreas var bra i skolan och hjälpte alltid Moa med läxorna.

– Han gjorde faktiskt läxorna ibland, säger Moa själv som varit uppe på sitt rum och hämtat något.

– Det är dikter, säger hon och visar.

– Både jag och Moa har skrivit mycket om våra känslor. Det har hjälpt, säger Anna.

Det är alla helgons dag till helgen. Blir sådana dagar speciella?

– Alla sådana dagar när vi påminns lite extra blir ju det. Nu bor vi så nära graven att vi ser den varje dag så jul, födelsedagar och situationer som Andreas tyckte om känns nog mer, säger Anna som vill visa graven.

– Vi fick precis den platsen vi ville ha. Det känns som att Andreas kan blicka ned på oss och huset. Se hur vi har det. Han finns också i barnen, så klart, och han kommer för alltid sitta på min axel. Här, säger Anna och pekar.

Vi står och blickar ut över ett Humla som återgått till normaltillstånd efter den tragiska händelsen med Andreas.

– Jag har vänner här som har stöttat fantastiskt mycket under det här året. Mina jobbarkompisar i hemtjänsten har varit ett stort stöd. Andreas dödsfall var ju något som engagerade och påverkade nästan alla som bor här. Många har velat prata och hjälpa till.

Rottweilern Blondie hälsar glatt när vi återkommer till gårdsplanen. Hunden är också ett minne av Andreas som alltid ville ha en "rottis".

– Sedan i somras är vi fem igen. Hon ersätter inte men på något sätt har hon fyllt ett litet tomrum, säger Anna.