Polischefen skriver egna deckare

Under sitt arbete som radiopolis i Malmö kallades hon till en adress där en kvinna stod utanför fönstret på ett höghus och skulle hoppa. I säkert 30 minuter stod Lena Matthijs under henne på marken och försökte förhandla in henne i lägenheten.

Kvinnan hade försökt elda upp sig själv men misslyckats. Ju längre in i kvinnans öde Lena kom desto mer kände hon att det fanns en historia som behövde berättas. Därefter körde Lena Matthijs och kollegan in henne till psyket och det var när de väntade på läkaren som hon började prata med kvinnan. Året därpå när Lena jobbade i tingsrätten skrev hon det mesta av den boken och kom upp i cirka 300 sidor när lusten tog slut. Dessutom tappade hon intresset för den karaktär i boken som kunde sägas vara huvudperson.

I februari förra året började Lena skriva igen. Fast den här gången på en helt ny historia. En deckare med alla ingredienser, inspirerad av en verklig händelse som hon ramlat på i jobbet och som varit mycket uppmärksammad i media.

– Den kom aldrig till domstolsprövning och min berättelse handlar mycket om bevismaterial och om hur man kan leka och manipulera med det.

1987 kom Lena in på polisskolan. Då hade hon lämnat familjehemmet i Ulricehamn och den för allmänheten ganska kända pappan, doktor Syle Berglund, några år tidigare. Hon hade hunnit med att läsa ett tag på Chalmers arkitektprogram och hon hade jobbat på polishuset i arresten i Göteborgs polishus i två år. Polis hade hon vetat hela tiden att hon ville bli. På polisskolan träffade hon blivande maken Peter och paret flyttade sedan till Malmö där deras två barn föddes.

Lena trivdes med polisjobbet i Malmö, men också med att bo där. Det var en dynamisk tid i Malmös historia när bland annat bron byggdes. Men när pappa doktor Berglund flyttade till Spanien skötte Lena och hennes make om huset i Ulricehamn, så det blev ganska många resor mellan städerna. Till slut blev det alltför tråkigt att lämna Ulricehamn och familjen letade efter en lämplig tidpunkt att flytta. Lena jobbade då som lärare på polishögskolan i Växjö. Men det funkade att pendla dit. Efter jobbet i Växjö jobbade Lena som polisområdeschef för Skaraborg i Skövde och när samma jobb utlystes i Västra Götaland, så sökte Lena och fick det. Det är hon mycket nöjd med eftersom hon hela tiden har velat ha ett jobb i närheten av Ulricehamn.

Det är i soffan i barndomshemmet som hennes deckarhistoria har kommit till. Hon har skrivit så fort hon har hunnit och hon berättar att tonåringarna i huset av och till har varit ganska irriterade.

– Det är internet de har velat åt, men nu har en av dem fått en egen bärbar dator, så nu går det bättre.

Lena berättar entusiastiskt om hur hennes historia vuxit fram när hon suttit och skrivit, hur den har utvecklats och överraskat henne. Slutet kom hon på under en lång promenad på banvallen. Då gick hon och berättade hela berättelsen för sig själv och plötsligt fanns slutet där. – Just nu har jag bett några personer som jag litar på läsa igenom manuset. Jag hade två slut egentligen och jag blev lite orolig för att de skulle välja det andra slutet jag hade, istället för det jag kom på under promenaden, men tack och lov så tyckte de som jag så det fick blir det nya.

Än har Lena inte tagit kontakt med något förlag och hon konstaterar att hon inte har någon aning om hur det går till när man får en bok publicerad.

– Jag får väl gå in på internet och ta reda på det där.

I huvudet finns redan tankarna på en ny bok och dess handling. Kanske kommer den att bli till nästa gång Lena åker till Nicaragua där hon är med i Sidadrivet utvecklingsprojekt för den Nicaraguanska polisen.

– Då sitter jag på hotellrummet ensam hela kvällarna. Då är det bara jag, datorn och min historia. Det är jätteroligt.