Let's Dance
Nu ar det några dagar sedan jag skrev men nu känner jag att ormgiftet flyter fritt i ådrorna igen och det är dags att utdela ett bett eller två. I går tittade jag delvis på Let's Dance. Inte av egen fri vilja men ibland måste man anpassa sig efter sällskapet. Det här är tydligen femte säsongen. Femte!! Den enda gången jag har tittat religiöst på den här underhållningen i flugviktsklassen var när Tina Nordström äntrade dansgolvet och då tittade jag därför att jag verkligen gillar Tina.
För att vara ett dansprogram så är det inte så mycket dans egentligen. De olika paren gör en kortare svängom och resten av två timmars sändningstid fylls med långa reklampauser och halvhjärtat, hurtfriskt nonsensprat som får lokalrevyn att framstå som något av Homeros storverk. Sirapsdoftande floskler flyger genom luften som pilar skjutna av en överexalterad Robin Hood blandat med en och annan gliring som känns ungefär lika vass som en rostig bågfil.
Det enda som kunde hålla mig uppe var att jag kunde kl. 21.00 zappa över till Morden i Midsomer på SVT. Lagom blodiga mord i myspysiga engelska landskap slår dansdeltagare som får frågan "Vem?" att dyka upp i hjärnkontoret. Lite halvt bortglömda kändisar som kunde fått stanna kvar i byrålådan tillsammans med malkulorna får inte snålvattnet att rinna till. Jag hade förmodligen tittat om de verkligen hade dansat mer och skippat mycket av konversationen som kunde få ett dagisbarn att rodna av skam.
Som sagt, klorna är vässade och ormgiftet är laddat. It's good to be back.
