Musikalen tar Änglagård från Ulricehamn – och in i 2020-talet

Det är småstadens och landsbygdens mentalitet att klamra sig fast vid det gamla. Vid vanor och traditioner, vid det som en gång gett glädje och stolthet.

Sannolikt är det tack vare den mentaliteten som Ulricehamn så trofast klamrat sig fast vid Änglagård. I filmen, som hade premiär 1992, målade Colin Nutley den västgötska landsbygden med svepande kamerarörelser. Vi som bor här kände igen oss – och vi kände att det var landskapet kring Ulricehamn och Ätradalen som gjorde filmen till en monumental succé.

I över 30 år har vi känt en stolthet kring Änglagård. Att filmen i viss mån målar en karikatyr av inskränkta landsbygdsbor, rädda för förändring och den stora världen, har inte gjort något. 31 år efter filmpremiären, den här sommaren, öppnades som ett exempel ett Änglagårdsmuseum i stan.

Just när man trodde att Änglagård var på väg att sakta tona ut i evigheten så kom nyheten att filmen blir musikal. I söndags var det premiär på Oscarsteatern i centrala Stockholm. Under torsdagen spelades den för andra gången – och tablån sträcker sig hela vägen till slutet av mars.

Musikalen Änglagård är, till skillnad från filmen, rappt berättad. Publikens tas i ett kast från Berlins nattklubbsvärld till Yxared i Västergötlands skogar. Uppsättningen är originalhandlingen trogen – men det är aldrig mossigt eller förutsägbart. Edward af Sillén och Daniel Réhns manus är imponerande starkt. Scenografin, även den med snabba skiften, känns hypermodern i den gamla teatermiljön.

Som många vet handlar Änglagård om kulturkrocken mellan det agrara svenska landsbygdsfolket och det annorlunda, utmanande och ekivoka. Medan det i filmen är stort fokus på inskränktheten, och kyrkans roll i lokalsamhället, är det i musikalen ett större ljus på det frisinnade och det liberala. Änglagård har tagits från mörker till ljus.

Karaktären Rut, skickligt axlad av Helen Sjöholm, är ett bra exempel på förvandlingen. Viveca Seldahls Rut i filmen bär ett tungt ok på sina axlar. I musikalversionen finns ett bredare register bestående av vrede, underfundighet och glädje.

Likadant med Ivar och Gottfrid, spelade av Gustav Levin och Tommy Körberg. Mysiga gubbar i filmen. Ännu mer älskvärda farbröder, med fräschare finess, i musikalen.

1992 var Sverige en oskyldigare plats än det är 2023. Den svenska misstänksamheten kring det obekanta och okända såg annorlunda ut då.

Idag är misstänksamheten skarpare och klädd i andra ord. Främlingsfientlighet, kulturkrig och gängkriminalitet. Den nyss avslutade Pridefestivalen i Ulricehamn har fått förstärka med vakter på grund av hotbilden.

Musikalen på Oscarsteatern tar Änglagård från det oskyldiga 90-talet till dagens kontext. Utan att förmana och skriva på näsan får den moderna Änglagård publiken att tänka, och ibland haja till. Musikalen Änglagårds tydliga budskap är att vägen framåt är liberal. Alla är förlorare när rädslan för utveckling och självbestämmande får för stor plats.

Tar då Ulricehamnsbygden någon plats på Oscarsteatern? Faktiskt ingen alls. I geografin placeras vi i hygglig närhet av Borås och Skara. Samtidigt pratas det om att åka till sjukhuset i Örebro. Edward af Sillén har uppenbarligen inte samma förkärlek till Kärråkra och Lönnarp som Colin Nutley har.

Kommer de hundratals ulricehamnare som sätter sig i en buss till Stockholm de kommande månaderna bli besvikna för att kopplingen till ”bygden” är borta i ”nya” Änglagård?

Ja, kanske.

Men, de kommer å andra sidan att åka hem en stor kulturupplevelse rikare. Det sätt som Edward af Sillén, Daniel Réhn och Fredrik Kempe, tillsammans med ensemblen, har väckt en smått daterad filmklassiker till liv på – det är bland det mest imponerande i genren på mycket länge. Änglagård är en superstark musikal med rakt igenom förstklassiga sånginsatser, och ett angeläget budskap

Änglagård lever igen, utan Ulricehamnsbygden som kuliss.