Magnus sitter inne med Sveriges värsta förbrytare: ”Hör inte hemma här”
I medier har han kallats för både ”knarkbaron” och ”Västsveriges största knarklangare”. Men själv ser sig ulricehamnaren bara som en missbrukare som hamnade snett redan som tioåring.
Nu avtjänar han ett sex år långt fängelsestraff på anstalten för Sveriges värsta förbrytare – Kumla.
Det här är Magnus historia.
Nyheter
Kumla/Ulricehamn • Publicerad 6 maj 2022 • Uppdaterad 29 december 2022

Molnen hänger tunga över Borås och blåsten får regnet att piska mot backen. Det är en vanlig fredag i januari och bilarna susar förbi på gatan när Magnus, som egentligen heter någonting annat, låser upp dörren till förrådet på Norrmalm.

I förrådet finns 11,53 kilo amfetamin, som enligt Magnus tillhör en kompanjon. Han är nu där för att kolla så att inget har blivit stulet. Bara dagar innan har en av nycklarna till förrådet nämligen hamnat på villovägar hos en bekant.

Annons

Han kikar ner i en av påsarna och får syn på det vita pulvret. Allt verkar vara kvar. Med en lättnadens suck plockar han på sig 200 gram och gör sig redo att låsa dörren bakom sig. Men längre än så kommer han inte innan polisen stormar in.

56-årige Magnus från Ulricehamn grips på bar gärning med knarket i fickan.

– Ja, vad ska jag säga, det var ju kört.

Magnus – missförstådd och felplacerad

Iklädd Kriminalvårdens gråa fångdräkt tar han sig för ansiktet och tittar ut genom det gallerförsedda fönstret. Utanför kan skenet från den starka vårsolen få minnena från den där januaridagen år 2020 att blekna. Men konsekvenserna av räden mot ulricehamnaren och hans två medbrottslingar gör sig dagligen påminda för Magnus. Inte minst när överfallslarmet ljuder, vilket enligt honom sker flera gånger per dag.

– Det är inget saftkalas att sitta på Kumla, många tror att det är det. Men de ska testa att sitta här ett dygn så får de se. Det är slagsmål varje dag, folk blir nerhuggna med tandborstar och hoppar på varann för minsta lilla.

När UT besöker Magnus på anstalten Kumla har han suttit av ett drygt år av sitt sexåriga straff.
När UT besöker Magnus på anstalten Kumla har han suttit av ett drygt år av sitt sexåriga straff.Foto: Pernilla Rudenwall

Lite drygt ett år har gått sedan han tilldelades sin cell på Kumlas högsta säkerhetsavdelning. Tillsammans med terrorister, gängmedlemmar och våldtäktsmän väcks han dagligen vid halv åtta på morgonen av det surrande ljud som hörs när vakterna låser upp dörren.

– De som sitter här är Sveriges grövsta brottslingar. Vårbynätverket och Bandidos, unga killar som har skjutit ihjäl folk. Jag hör inte hemma här.

Själv fick Magnus sex års fängelse för grovt narkotikabrott och försök till vapenbrott. För i hans förråd i Borås fanns inte bara närmare tolv kilo amfetamin. I en sportbag låg även en kalashnikov.

Men att Magnus själv skulle ha något att göra med narkotikan eller automatkarbinen förnekar han bestämt.

– Lokalen var min och jag visste om att det fanns grejer där. Men jag hade ingenting att göra med att han (Magnus medbrottsling reds. anm) hade gömt tolv kilo amfetamin där, det var nånting han gjorde helt själv.

Tingsrätten och senare även hovrätten gjorde dock en annan bedömning än Magnus. Och likt alla andra som döms till mer än fyra års fängelse skickades Magnus till Kumla för att genomgå utredning på riksmottagningen. Det är där de dömda blivande fångarnas framtid avgörs. Och för Magnus del stod det snart klart att han skulle få stanna på den ökända anstalten. För i utredningen framgår en helt annan bild än vad Magnus har av sig själv.

– Du ska se vad de har skrivit om mig i den här utredningen, alltså. Man blir bara mörkrädd, det stämmer inte alls på mig. Skulle du läsa utredningen skulle du tänka att jag var galen. De påstod att jag var hotfull och utgjorde en risk mot personal och intagna, men jag har inte slagits en enda gång i mitt liv.

Magnus skakar på huvudet och tar en klunk av sitt te. Själv menar han att det bara finns en anledning till att han hamnade på Kumla – och det har att göra med hans trassliga förflutna.

– Med den bakgrunden jag har är det klart att de gör den bedömningen. Hade jag hetat Kalle Andersson och jobbat på Ica hade jag aldrig blivit dömd för det här. Det finns inte på kartan.

bild 1/3
I besöksrummet är väggarna kala, precis som i Magnus sparsamt inredda cell.
Efter att Kriminalvården hade gjort sin bedömning av Magnus hamnade han på Kumlas högsta säkerhetsavdelning. Men själv känner han att han inte hör hemma där.
”Du ska se vad de har skrivit om mig i den här utredningen alltså. Man blir bara mörkrädd”, säger Magnus och tar en klunk te ur Kriminalvårdens pappersmugg.
I besöksrummet är väggarna kala, precis som i Magnus sparsamt inredda cell.
Efter att Kriminalvården hade gjort sin bedömning av Magnus hamnade han på Kumlas högsta säkerhetsavdelning. Men själv känner han att han inte hör hemma där.

Vägen in i kriminaliteten

Hösten 1965. Magnus föds som andra son i en skara som snart ska bli tre. Men det blir ingen lätt start på livet. Hans mamma måste gå tillbaka till textilfabriken och hinner inte stanna kvar på BB med sin sjuke son. Och Magnus hela barndom kommer präglas av just ensamhet. Så i brist på trygghet hemifrån söker han sin samvaro hos gänget på Alideberg i Borås.

– Vi var ett gäng grabbar som umgicks ganska mycket. De var lite äldre än mig, vi sniffade lite, drack mellanöl och rökte hasch.

”Det blev som en värsta plantskola. De flesta som var där med mig gick direkt till fängelset när de hade fyllt 18.”
Ulricehamnaren Magnus, fånge på Kumla

Men mellanölen skulle snart bytas ut mot starkare drycker. Och som tonåring var Magnus fast i ett blandmissbruk. För att finansiera det hela begick han smärre förseelser och hamnade snart på ungdomsvårdsskola, där han skulle tillbringa tre av sina sista år som tonåring. Men det räddade inte Magnus från kriminaliteten. Snarare tvärtom.

– Man träffade massa folk från storstan och rymde med de här grabbarna. Begick lite bilstölder för spänningens skull. Det blev som värsta plantskolan. De flesta som var där med mig gick direkt till fängelset när de hade fyllt 18.

Och så blev det även för Magnus. Efter diverse bilstölder, stölder och inbrott åkte han raka vägen in på Boråsanstalten så fort han hade blivit myndig. Och på det viset skulle livet fortsätta de kommande åren.

– I december 1985 vet jag att domaren i Borås tingsrätt sa ”du måste ha svenskt rekord”. För den gången var det femte gången det året som han dömde mig till fängelse.

I dag har Magnus avtjänat över 35 fängelsestraff och blivit dömd till omkring 40 år bakom lås och bom, mestadels för diverse mindre narkotikabrott.

Men ett par av straffen sticker ut. Som en dom som föll 2005. Då hade Magnus gjort sig skyldig till innehav av 1,2 kilo hasch och amfetamin, och dessutom huserat ett gäng vapen.

– Då var jag faktiskt inblandad, jag hade hanterat det där knarket och var skyldig.

Fem och ett halvt år bakom galler lydde domen när tingsrätten hade sagt sitt. Men det här fängelsestraffet skulle vara starten på ett helt nytt kapitel för Magnus – ett liv i Ulricehamn.

Magnus menar att han hade en tuff start på livet och i brist på närvarande föräldrar sökte han samhörighet hos äldre killar på Alideberg i Borås. Något som skulle bli en språngbräda rakt in i kriminaliteten.
Magnus menar att han hade en tuff start på livet och i brist på närvarande föräldrar sökte han samhörighet hos äldre killar på Alideberg i Borås. Något som skulle bli en språngbräda rakt in i kriminaliteten.Foto: Pernilla Rudenwall

Ulricehamn och drogerna

En doft av kardemumma och kryddnejlika sprider en gemytlig stämning i lägenheten i Ulricehamn. I morgon är det lucia och Magnus och hans åttaåriga dotter turas om att kavla degen innan de formar väggarna som snart ska bygga upp pepparkakshuset.

Plötsligt bankar det på dörren. Utanför ytterdörren står uppemot 15 poliser som vill göra en husrannsakan hos Magnus. De misstänker att han har koppling till en nyligen uppdagad narkotikahärva i Hyssna.

Att han bara en månad senare kommer att gripas av polisen i sitt förråd på Norrmalm i Borås, anar han inte än. Och det kommande fängelsestraffet på Kumla är han därför lyckligt ovetande om.

Vid det här laget har Magnus hunnit bygga sig ett nätverk i Ulricehamn. Tolv år har gått sedan han hamnade på ett behandlingshem i Blidsberg efter att ha avtjänat det där straffet från 2005. Och på den här tiden har han hunnit göra sig hemmastadd i staden vid Åsunden. Han har fått en dotter och har i perioder jobbat på ett transportföretag i trakten.

– Jag gillar småstadsidyllen. Det är nära till naturen och jag tycker om att kunna gå ut och gå och vandra.

Men livet i den lilla staden har också en baksida. Särskilt för Magnus, vars rykte börjar göra sig känt bland vissa ulricehamnare.

– På min dotters skola började det snackas om att hon har en pappa som är kriminell, det går ju sådär att vara diskret.

För Magnus har inte bara ägnat sig åt pepparkaksbak och vandring i Ulricehamn. Alltmedan hans rykte har gjort sig vida känt i stan har han kunnat ägna sig åt fler narkotikaaffärer. Eller tjänster som han själv beskriver det. För trots att han har finansierat sitt eget missbruk genom att själv sälja droger, vill han inte se sig själv som langare.

– Jag har haft bra kontakter som har hållit på med större partier, och som kan ordna grejer billigt. Så då har det kommit äldre pundare i Ulricehamn till mig och bett mig hjälpa dem. Jag har gett dem bra grejer, i stället för att de ska behöva gå till någon annan jävla knarkare och betala det dubbla för någon skit som de har blandat ut. Men jag har inte tjänat några stora pengar på det, säger han och tillägger:

– Det är inte så att jag kört omkring i en fet Merca och har miljoner på banken. Eller vad tycker ni, tycker ni att jag är en langare?

När Magnus börjar prata om sitt rykte som langare blir gesterna yvigare och rösten aningen högre. Han känner sig missförstådd och menar själv att polis och medier har målat upp en felaktig bild av honom som ”knarkbaron”. ”Att tjäna pengar på att sälja och distribuera till folk som är beroende och nere i träsket, det är cyniskt och inte rumsrent. Jag har bara gjort tjänster åt kompisar”, säger han.
När Magnus börjar prata om sitt rykte som langare blir gesterna yvigare och rösten aningen högre. Han känner sig missförstådd och menar själv att polis och medier har målat upp en felaktig bild av honom som ”knarkbaron”. ”Att tjäna pengar på att sälja och distribuera till folk som är beroende och nere i träsket, det är cyniskt och inte rumsrent. Jag har bara gjort tjänster åt kompisar”, säger han.Foto: Pernilla Rudenwall

Vardagen som fånge

Vi kastas tillbaka till besöksrummet på Kumla. Magnus sippar på sin tredje kopp te ur Kriminalvårdens pappersmugg. Utåt sett syns inga tecken på att han har missbrukat droger i över 40 år. Men det är ändå tydligt att narkotikan har präglat i stort sett hela hans liv. Inte minst med tanke på hans nuvarande hemvist.

– Det är klart det är katastrof. Det var inte det här man ville, sitta inne halva livet.

Trots att han suttit på de flesta av Sveriges anstalter, menar Magnus att Kumla tveklöst är den värsta av dem. Kanske inte sett till faciliteterna. De sparsamt inredda cellerna är utrustade med såväl handfat som tv, och de gemensamma badrummen och köken har inte många år på nacken. Men stämningen på Kumla är en helt annan än på andra fängelser, menar Magnus.

– Brorsan brukar fråga om det finns någon jag kan prata med, men det är inget jävla pensionat det här.

Många av de intagna är födda på 90-talet, och avståndet mellan dem och Magnus kan därför kännas milslångt.

– Jag är ju lika gammal som föräldrarna till många av dem som sitter här, så jag passar inte in alls. De borde ha en 50-plusavdelning.

Fastän åldern gör att han känner sig missanpassad på anstalten för den också med sig en del fördelar. Inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Många yngre respekterar Magnus för hans erfarenhet och ställning. Men den inställningen utgör dock ett av de större problemen på Kumla, menar han. Och det följer sedan med ut utanför murarna.

– De sätter gamla gängmedlemmar här och de unga killarna springer efter dem som en svans. De ser upp till dem och springer deras ärenden. Fan, det rekryteras nya killar till gängen hela tiden. Här inne frodas nyrekryteringen.

bild 1/3
Här, innanför de flera meter höga taggtrådsklädda murarna, frodas nyrekryteringen till gängen. Det menar Magnus, som ställer sig kritisk till hur yngre kriminella tussas ihop med gängtoppar för bland annat Bandidos och Vårbynätverket.
Kumla är Sveriges största anstalt och är tillsammans med Hall, Norrtälje,  Salberga, Hällby, Tidaholm och Saltvik de enda anstalterna i Sverige som erbjuder högsta säkerhetsklass.
Här, innanför de flera meter höga taggtrådsklädda murarna, frodas nyrekryteringen till gängen. Det menar Magnus, som ställer sig kritisk till hur yngre kriminella tussas ihop med gängtoppar för bland annat Bandidos och Vårbynätverket.
”Enda gången man kan slappna av är när de låser cellen på kvällen. Då kan man andas ut.”
Ulricehamnaren Magnus, fånge på Kumla

Att ständigt vistas innanför samma väggar som några av de grövsta brottslingarna i Sverige sätter också sina spår. Trots att Magnus delvis kan känna sig trygg tack vare sin ålder tittar han både en och annan gång över axeln när han springer på löpbandet i gymmet eller tar mat i kantinen.

– Det gäller inte samma regler här som utanför. Säger du fel ord så smäller det, så det är klart att man måste vara på helspänn. Enda gången man kan slappna av är när de låser cellen på kvällen. Då kan man andas ut.

Varje ledig stund tillbringar Magnus därför i sin cell. Så fort han kommer hem från sysselsättningen på Kriminalvårdens mekaniska verkstad lägger han sig med en ljudbok eller bok från anstaltens bibliotek.

– Jag har suttit på de flesta av Sveriges anstalter och det enda som är bra med Kumla, det är biblioteket. Du kan beställa i princip vad du vill och de fixar det. Så det är rätt schysst.

Att försvinna in i en fiktiv värld hjälper Magnus att fly verkligheten. För trots att han har siktet tydligt inställt på en villkorlig frigivning är varje dag en plåga. Men för varje dag som går kommer han också närmare målet – att få träffa sin dotter igen.

bild 1/4
Tack vare sin ålder har Magnus vunnit respekt från många av de yngre på anstalten. Men trots det känner han sig inte säker när han går i korridorerna.
Efter att ha tillbringat stora delar av sitt vuxna liv i fängelset har Magnus suttit på de flesta av Sveriges anstalter. Men han menar att Kumla utan tvekan är den värsta av dem.
Förutom att springa på löpbandet läser Magnus mycket böcker. Allt för att fördriva tiden så gott det går.
Tack vare sin ålder har Magnus vunnit respekt från många av de yngre på anstalten. Men trots det känner han sig inte säker när han går i korridorerna.

Livet efter kriminaliteten

Ambulansen kör med ilfart mot sjukhuset. Magnus svävar mellan liv och död. En misslyckad amfetamininjektion har fått hans vilopuls att rusa till 160 och hans kroppstemperatur är uppe på 40 grader. Snart visar det sig att han har drabbats av en blodförgiftning.

– Det var jävligt nära döden den gången, det handlade bara om en halvtimme. Då var jag rädd på riktigt.

Magnus överlevde med en hårsmån efter den där incidenten för tio år sedan. Och i samband med inläggningen kom det fram att han lider av den ovanliga diagnosen PCD. Det var den som var orsaken till att han var så sjuk som barn. Men det var också den som i flera år hindrade honom från att bli pappa. De flesta med PCD är nämligen sterila, men mot alla odds hände också det oväntade just det året.

2012 föddes nämligen Magnus dotter. Och i samma veva bestämde sig Magnus för att skärpa sig – på riktigt.

– När hon kom sa jag att jag aldrig skulle överge mitt barn, som mina föräldrar hade gjort med mig.

Men trots att han hade lovat sig själv att lämna kriminaliteten bakom sig skulle han snart trilla dit igen. Amfetaminets frestelse var för stor.

– Drogerna är starkare, det tar över allting. Missbrukarpersonligheten gör att man vrider allt till sin fördel.

När Magnus tänker på sin tioåriga dotter och vad hon har tvingats genomlida till följd av hans missbruk har han svårt att hålla ihop det.
När Magnus tänker på sin tioåriga dotter och vad hon har tvingats genomlida till följd av hans missbruk har han svårt att hålla ihop det.Foto: Pernilla Rudenwall

Och visst har det tillfälliga ruset skänkt honom många roliga episoder i livet. Men i slutändan har det inte varit värt konsekvenserna.

– Jag har kunnat köpa motorcyklar, haft båtar och fina bilar och just för stunden har det varit roligt. Men sen får du betala för det när du hamnar på Hall eller Kumla, och då är det inte lika kul. Och det är ju barn som drabbas värst.

I brist på närvarande anhöriga bor dottern för tillfället i ett familjehem. Två år har gått sedan Magnus träffade henne sist, och numera hörs de på Skype var fjortonde dag. Men saknaden efter henne molar i honom var eviga sekund.

– Jag pratade med henne igår, hon har tappat 17 mjölktänder sen jag såg henne sist. Det är ganska mycket, 17 tänder liksom. Och hon har vuxit jättemycket, 20–25 centimeter på nästan två år. Så det är en helt annan tjej. Det är det som är tragiskt, att man missar så mycket. Det får man inte tillbaka heller, säger han och fortsätter:

– När jag tänker på det blir jag bara ledsen. Man får lära sig att stänga av och ha näsan ovanför vattenytan.

Han slänger återigen en blick ut igenom gallret. Där, utanför de flera meter höga murarna, väntar friheten. Ett liv som efter 40 år som yrkeskriminell känns avlägset för Magnus.

– Grejen är den att man är rätt ensam när man kommer ut. Och att ha ett socialt sammanhang är så viktigt. Men det är svårt. Hur ska jag göra om jag inte kan? Om jag inte vet hur man gör?

Men den här gången är han fast besluten om att bryta den onda spiralen och ta sig ur brottsligheten. Hur det ska gå till vet han inte riktigt, men han ska göra det. Allt för sin dotter.

– Det är jättesvårt att tänka på framtiden med tanke på mitt bagage. Men jag ska se till att inte sitta på kåken mer. Jag vill vara delaktig i min dotters liv på ett sunt och bra sätt. Det är dags för det nu.

Efter ett helt liv som yrkeskriminell har Magnus bestämt sig för att bryta den onda spiralen och ta sig ur brottsligheten. Hur det ska gå till vet han inte, men han säger sig vara beredd att ta till alla medel – för sin dotters skull.
Efter ett helt liv som yrkeskriminell har Magnus bestämt sig för att bryta den onda spiralen och ta sig ur brottsligheten. Hur det ska gå till vet han inte, men han säger sig vara beredd att ta till alla medel – för sin dotters skull.Foto: Pernilla Rudenwall
Evelina SegerqvistSkicka e-post
Så här jobbar Ulricehamns Tidning med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.