Lågorna slog till skoningslöst mot Bengt Vingborns marker

På vägen genom skogen är det inte mycket som avslöjar vad som utspelade sig i närheten under gårdagen. Ingen rök, ingen eld, ingen lukt. Så kröker grusvägen och bakom hörnet står en brandbil från Liareds räddningsvärn. Bakom bilen sitter en stukad kvartett med rödsprängda ögon och sotiga ansikten, efter en natt i skogen.

De har fått avlösning och snart ska Bengt Vingborn, en av de drabbade skogsägarna, leverera en välförtjänt kopp kaffe och något att tugga på.

Vi vandrar vidare ut mot det brandhärjade området tillsammans med Bengt Vingborn. Han uppskattar att det är minst tre markägare som drabbats och att 20-25 hektar har brandhärjats. Till största delen kalhygge, men även en del ungskog – och helt färska planteringar har drabbats.

– Här satte jag plantor för bara en vecka sedan, som har brunnit upp nu. Men det är väl bara att börja om och sätta nya, säger han och pekar ut över den avbrända marken när skogen öppnar upp sig och vi kommer ut på ett stort hygge.

Markerna på båda sidorna av den lilla skogsvägen är helt svartbrända så långt ögat når och här och var skjuter det små rökpuffar ur terrängen.

– Det är inte så mycket storskog som har drabbats. Men det är en del rishögar som brunnit. Det är ju förvisso bränsle, men det skulle inte brinna här utan i en fjärrvärmeanläggning till hösten, säger han galghumoristiskt.

Vi promenerar vidare och vägen kantas här och var av rester från kvällens och nattens brandbekämpning, ett sprutmunstycke, en avbrunnen brandslang – och en aluminiumstege.

– Det stod ett jakttorn här tidigare men stegen är allt som blev kvar, säger Bengt Vingborn.

I fjärran hörs det smattrande ljudet från två helikoptrar. Även om det pyr där vi står, mitt i det avbrända hygget, så är det i ytterkanterna av brandområdet som räddningstjänsten nu fokuserar det mesta av sina resurser, där man nu vattenbombar för att elden inte ska blossa upp där det finns torrt och obränt material.

Samtidigt går delar av styrkan på plats runt på de avbrända hyggena med gröna trädgårdskannor i händerna och gjuter vatten över de små rökpuffarna.

– Vi har fortfarande många glödande brandhärdar kvar i området och det är klart, skulle det börja vinda nu så blir det lågor till slut. Och tar det sig i kanterna, då får vi det jobbigt, säger insatsledare Leif Floberg, baserad vid den tillfälligt upprättade sambandscentralen vid Varnums kyrka, och fortsätter:

– Jag skulle väl säga att vi är mitt uppe i vår insats. Just nu har vi ungefär 25 man som går i skogen och vi har ytterligare resurser på väg hit. Jag skulle tro att vi säkert är kvar här nåt dygn till.

På skogsvägen vid de avbrända hyggena vänder Bengt Vingborn på klacken och börjar promenera tillbaka. Plikten kallar.

– En får underhålla pojkarna med lite glada tillrop, en macka och brygga lite mer kaffe. Man vet ju själv hur det är när man håller på. Man går ju inte hem bara för att klockan blir fyra, utan man kör på, man får jobba tills det är klart.

Han passar också på att ge en eloge till alla lantbrukare som ställde upp mangrant och vatten-göt markerna under kvällen och natten.

Hur känns det när du tittar ut över området?

– Det är tur att ingen människa kom till skada, inte heller några hus eller maskiner. Och man tänker ju att hade det varit en annan vindriktning, då hade Nitta varit hotat på sikt. Men så är det, det händer olika saker varje dag.