Karin, 84, fick vänta 15 timmar på akuten

Det är nu sju veckor sedan hon råkade falla olyckligt i hemmet i Ulricehamn. Olyckan skedde vid tretiden på natten då hon gick upp för ett toalettbesök. Men hon föll och blev liggande, med svåra smärtor i ryggen.

Efter att maken Arne larmat ambulans blev det snabb färd till akutmottaningen vid Borås lasarett. Paret kom in klockan 03.40. Beskedet blev att hon skulle röntgas först vid halvåtta på morgonen.

– Så jag fick ligga kvar på ambulansbåren och vänta. Vid niotiden hade fortfarande inget hänt. På vår fråga fick vi veta att läkaren hade glömt bort mig eftersom han var trött, berättar Karin Nordin, som är 84 år gammal.

Detta fick till följd att andra patienter kommit före på väntelistan. Först klockan elva röntgades Karin.

Hela tiden fick hon ligga på stålbritsen. Hon fick vatten och några smärtstillande tabletter. Men ingen mat.

Efter röntgen rullades hon tillbaka till akutavdelningen, eftersom det inte fanns någon ledig sängplats.

– Det var kallt eftersom människor passerade ut och in på avdelningen, berättar Karin.

Bad du inte om mat?

– Det kunde vi väl ha gjort. Men jag hade ont och var fortfarande lite chockad.

Vid 14-tiden fick hon beskedet att inget var brutit och att man därför inte kunde göra mer för henne.

- De ville skicka hem mig. Men jag hade så ont och kunde knappt röra mig, så det protesterade jag mot.

Det blev fortsatt väntan. Fortfarande ingen mat, vare sig för Karin eller hennes man. Och fortfarande ingen sängplats.

Till slut, vid 19-tiden, fick hon komma upp till en vårdavdelning.

– Där fick jag lägga mig i en riktig säng, jag fick mat och vänligt bemötande. Jag tyckte personalen var änglar, säger Karin.

Efter tre dagar på sjukhus fick hon komma hem. Bemötandet från Ulricehamns kommun har varit bra, säger hon. Hon har fått hjälpmedel som duschstol, gåstol och annat.

Någon anmälan mot sjukhuset har hon inte gjort.

– Hade jag inte hållit tyst hade jag kanske fått bättre behandling, säger hon.

– Att få vänta så länge och på det sättet som jag fick, ska inte behöva hända någon. Särskilt inte en som är 84 år. Så här efteråt känns det ledsamt.

Samtidigt är Karin glad över att hon nu är på bättringsvägen. Visserligen finns smärtan kvar, men hon har kunnat återuppta de dagliga motionsrundor med stavar.

– Det blir tre ordentliga rundor per dag, säger hon. Det är skönt att komma ut och få frisk luft.