Jonas Emtervall: Jonas Emtervall: Det är nu ni kryper fram, alla mästerskapssupportrar
Det är likadant varje gång det vankas stora landslagsturneringar med blågul representation. Då kryper ni fram, alla ni utpräglade mästerskapssupportrar.
För fotboll på tv blir något helt annat varannan sommar – ja, till och med oftare än så sedan intresset och hypen kring mästerskapsfotboll för damer glädjande nog ökat rejält på senare.
När man som jag och en hel del andra följer ett klubblag på distans under resten av året, kan kontrasten inte bli mer slående. Särskilt inte när laget man håller på rent geografiskt hemmahör så långt bort att 98 procent av matcherna avnjuts eller genomlids hemma i tv-soffan.
För då gör vi det nästan uteslutande i ensamhet. Jag har i runt 20 år varje vecka sett Arsenal vinna och förlora, oftast helt utan sällskap. Om man nu inte räknar en och annan sms-konversation med bekanta med samma lagsympatier.
Annars är man själv. Med sina tankar. Med sin frustration. Och med sin eventuella eufori.
Det har förstås sina baksidor. Framför allt de glada stunderna delar man gärna med någon – då blir ju glädjen som bekant dubbel.
Men det finns också fördelar med vardagslunken och det ensamma supporterskapet.
Man kan fokusera fullt ut på matchen.
”Det går liksom inte att säga till de något mindre fotbollsintresserade bekanta att ”nej, jag vill helst inte titta på matchen med er, för ni har inte tillräckligt bra koll”. Det tycker åtminstone inte den jag är gift med att man kan göra.”Jonas Emtervall
När Sverige spelar under ett mästerskap, är det däremot snudd på en omöjlighet. Åtminstone om man inte ska ses som en total kuf eller elitistisk snobb.
Det går liksom inte att säga till de något mindre fotbollsintresserade bekanta att ”nej, jag vill helst inte titta på matchen med er, för ni har inte tillräckligt bra koll”. Det tycker åtminstone inte den jag är gift med att man kan göra.
Så istället får man acceptera att det inte blir samma fokus på uppsnack, att man får svara på frågor som ”Varför är inte Zlatan med?” och lyssna på utsagor som ”Herregud, jag känner knappt igen någon i landslaget nuförtiden! Alla ser ju likadana ut med tatuerade armar och samma frisyr”.
Personligen tar jag då hellre det stora klivet till att se matcherna på storbild, med massor av folk – om och när pandemiläget tillåter det. Då hör man visserligen inte något av det som sägs i sändningen, men man hör å andra sidan inte heller de mindre pålästa kommentarerna och analyserna från omgivningen.
Och ska jag vara helt ärlig finns det också en annan fördel med att se stora matcher tillsammans med människor man tycker om (även om de har ett något mindre fotbollsintresse än man själv): förlusterna blir inte fullt lika tunga att bära.
Jag minns som i går hur förkrossad jag var när Senegal kontrade in segermålet och slog ut Sverige ur VM 2002, bara en liten stund efter att Anders Svensson prickat stolpen efter en spektakulär snurrfint. Då satt jag själv i sovrummet en tidig morgon och följde sändningen från Japan.
Två år senare var det EM i Portugal och sortin efter straffläggning mot Nederländerna var minst lika snöplig och bitter. Skillnaden var att jag såg matchen med några av mina närmaste vänner.
I deras sällskap var förlusten betydligt lättare att skaka av sig.
