Henrik Erickson: Henrik Erickson: Ulricehamn kan vara mer än stela knän och närodlad kål
Egentligen är den här texten rena vansinnet. Att blåsa liv i sommarens mest segdragna debatt är nog inte direkt någon välgärning för UT:s läsare. Men – ibland är det svårt att låta bli.
Samtidigt som raden av åsikter om de fyra nyinstallerade stolarna på Stora torget blev allt längre i UT:s spalter fylldes en annan del av mitt digitala semesterflöde av bilder från Falköpings centrum. Hos grannkommunen i norr har kommunen under två somrar jobbat med projektet Sommargatan. I år byggdes Sommargatan upp i anslutning till Köttorget. Här finns från juni till augusti en sandstrandsinspirerad gatudel med sand, palmer, sittmöbler och pop up-servering. Här finns också en sportyta, en utställning och (håll i hatten nu alla över 70 i Ulricehamn) en ”sittpyramid”.
Falköping har med Sommargatan lyckats förvandla ett rätt grått, trist och könlöst sommarcentrum till en mötesplats. Vi ska inte överdriva succén med Sommargatan men närvaron av ungdomar och barnfamiljer har ökat. Andra målgrupper har inte minskat. Resultatet är, kort sagt, mer folkliv.
Med debatten om de fem stolarna och byggärendet kring uteserveringen vid restaurangen Emma & Andreas i färskt minne går det att ställa sig frågan om en satsning likt Sommargatan hade gått att genomföra i Ulricehamn. Det känns som att klagomålen skulle hagla, rollatorgäng skulle starta namninsamlingar och kommunens tjänstemän skulle behöva lägga hela sommaren på att mäta tröskelhöjder och se till så att sanddjupet håller sig inom uppsatta gränsvärden.
Hur har vi hamnat här med Ulricehamn?
Låt oss första konstatera att det är viss skillnad med en tillfällig byggnation, som i Falköping, och permanenta stolar, som i Ulricehamn. Det är också värt att poängtera att alla har rätt till en åsikt och att debatt, oavsett fråga, är av godo. Därefter kan vi fundera lite på vilka ”alla” är.
Den största kritiken mot de fem solstolarna på Stora torget är att de inte är till för alla. Främst kommunens äldre verkar se det som en stor förolämpning. Utveckling handlar inte sällan om att tänja på gränser och testa sig fram. Den aktör, privat eller offentlig, som alltid tar det säkra före det osäkra och gör något för ”alla” gör till sist inget för någon.
Sandstranden på gågatan i Falköping är inte för alla – men den bidrar positivt för många målgrupper då fler vistas i centrum. Handlarna mår bättre och stadens pensionärer slipper på sikt fara till Skövde för att köpa en ny skjorta eller en napoleonbakelse.
”Den aktör, privat eller offentlig, som alltid tar det säkra före det osäkra och gör något för ”alla” gör inte sällan mycket för ”ingen””Henrik Erickson, chefredaktör
Det kanske inte så många vet är att de fem stolarna på Stora torget är ett första steg sprunget ur ett visionsprojekt för Ulricehamns centrum. Stolarna ska kompletteras med fler sittplatser, en sandlåda och planteringar. Allt för att göra Stora torget mer attraktivt som mötesplats.
Att se på Ulricehamn som ett museum, som många äldre urinvånare gör, lär inte vara vägen framåt. Att freda Stora torget för Rekoringens, i och för sig finfina, verksamhet under en timma varannan vecka känns inte heller speciellt visionärt. Lite ironiskt är det också att Rekoringen står för allt Ulricehamns handlare vill undvika, varor direkt från producent till konsument utan mellanled. Det är mellanledet som är själva handeln och grunden till ett levande centrum.
Personligen tycker jag att det är roligt och välkommet att det jobbas med Ulricehamns centrum som mötesplats. Prima att Stora torget kan nyttjas av fler vid fler tillfällen. Och jag tänker – att om ingen någonsin sitter i de nya stolarna så går de väl att plocka bort?
