Henrik Erickson: Henrik Erickson: Försiktigt och spretigt med ett år till val

Sådan dramatik är det inte i Ulricehamn. Här sitter minoriteten av allt att döma säker. Mycket talar för att allt tuffar på, ungefär som det gjort sedan förra valet.

Vi backar bandet. I kommunvalet för tre år sedan minskade styrande Socialdemokraterna med 5,4 procent till 20,7 procent. S, och kommunalrådet Mattias Josefsson, såg det som en form av misstroende från väljarna och partiet tog beslutet att lämna taktpinnen för bildandet av ett styre till valets stora vinnare, Nya Ulricehamn.

Nya Ulricehamn (NU) ökade med drygt 11 procent jämfört med valet 2014 och landade på sensationella 17,6 procent. 3,1 procentenheter bakom Socialdemokraterna och som näst största parti.

S och M gjorde ganska tidigt klart för Mikael Levander och NU att ett gemensamt styre inte var aktuellt. Det tredje av de fyra stora, Centerpartiet, tänkte annorlunda och bildade lag med den nya maktfaktorn. Det hela blev något av en ”perfect match” mellan partiernas två frontfigurer. Roland Karlsson (C) ville mer än gärna ta hand om ordförandeklubban. För Mikael Levander (NU) passade det perfekt med en roll som andrafiol.

Så vad har Ulricehamn fått med Centerpartiet och Nya Ulricehamn i en styrande minoritet? Inte så förtvivlat mycket, är känslan. Mandatperioden har hittills präglats av försiktighet. Att det är ett minoritetsstyre påverkar, likaså pandemin som färgat perioden, men försiktighet, viss långsamhet och få stora beslut är den överskuggande bilden efter tre år. Om det ska ses som positivt eller negativt beror nog på vem du frågar.

Ett av få områden där C och NU har en tydlig gemensam politisk syn är att mindre skolor ska bevaras och att det är ett sätt att satsa på skolan. De svaga skolresultaten i kommunen, framför allt på högstadiet, har inte förbättrats under mandatperioden och som Kajsa Kettil redan konstaterat på den här sidan tidigare i år är betyget för minoriteten i skolarbetet, totalt sett, underkänt.

Ett stort beslut som tagits är det om struktur för högstadieskolor i kommunen. I linje med ovan nämnda skolpolitik blev beslutet att ha kvar högstadieskola i Timmele och att bygga två nya högstadieskolor inne i Ulricehamn. Från talarstolen i fullmäktige pratade minoriteten om vikten av ett brett politiskt beslut i en fråga av så stor vikt som skolfrågan. Det visade sig till sist räcka med en knapp majoritet och mycket nöjda sverigedemokrater med i båten.

Utanför skolvärlden väntar många på ett färdigt bibliotek, ett beslut om ny simhall, en snabbare och smidigare bygglovshantering, fler villatomter, fler etableringar på Rönnåsen och ett bättre näringslivsklimat, för att ta några exempel. Som opposition finns det saker att sätta strålkastarljuset på. Men oppositionen är tyst.

S har sprattlat lite i frågan om Brunnsnäs. M har i närtid blåst till strid om nya biblioteket. Sd, som hade 12,6 procent av rösterna 2018, har varit passivt. V, KD, L och Mp, som alla samlade mellan 3 och 5 procent av rösterna senast gör inget märkbart för att förbättra sitt läge inför nästa år. Framför allt har det hittills funnits få gemensamma grepp inom oppositionen.

Det sista året i mandatperioden börjar nu och det finns framför allt två intressanta frågor att som väljare hålla ögonen på.

Den första är hur C och NU kommer att agera var och en för sig. Att de båda skulle gå till val med ambitionen att styra ytterligare en mandatperiod tillsammans är inte troligt. Vågar NU tydligt gå fram med en skattehöjarpolitik för att stärka skolan? Vilka grepp tar C för att visa egen handlingskraft – och för att vara relevanta i både centralorten och på landsbygden?

Den andra frågan är vilket av partierna i oppositionen som tar täten och tydligt visar på ett alternativ till det som varit. Efter tre ganska försiktiga år i den lokala politiken finns ett utrymme för den som vill.

Det parti, i minoritet eller opposition, som visar de lokala väljarna en tydlig riktning har röster att vinna det kommande året. Det i ett lokalpolitiskt läge som är mer ovisst än på mycket länge.