Henrik Erickson: Henrik Erickson: Det behövs lite filosofi i schemadebatten

Även UT:s läsare har fått lära sig begreppen. På två månader har två förskolerektorer sagt upp sig. Båda har känt frustration kring den centraliserade schemaläggningen som de menar inte fungerar i vardagen.

Egentligen är det lite synd att de tre begreppen ofta får stå som en enhet i debatten. Centraliserade scheman, hälsosammare arbetstider och heltid som norm hänger på ett sätt samman – men är egentligen tre olika saker.

Att kommunen jobbar för heltid som norm är både för de anställdas bästa och för kommunens bästa. Många, särskilt kvinnor, som jobbat deltid under en stor del av arbetslivet får låg pension och mindre frihet efter arbetslivet. För kommunens del är det ett måste att fler jobbar heltid för att framåt lösa bemanningspusslet.

Hälsosamma scheman har också ett gott incitament. Det handlar till exempel om rätt dygnsvila, att undvika delade turer och att inte jobba för långa nattpass. Totalt sett bra för den anställde och säkrare för den som vårdas.

Till sist, centraliserade scheman. Att hushålla med skattepengar är alltid bra och det offentliga bör i alla lägen sträva efter effektivisering och ”best practice”. Centraliserad schemaläggning har ansetts, inte bara i Ulricehamn utan i många kommuner, vara en väg att gå.

Så, vad är egentligen problemet? Är det flera hundra gnälliga undersköterskor och förskolepedagoger som borde kamma sig, sitta ned i båten och acceptera fakta?

Svaret på den frågan är nej. Problemet är att det finns en klyfta mellan teori och praktik. En teoretisk modell ska kläs på en praktisk verkligen. I den praktiska verkligheten finns det anställda med decennier av erfarenhet och det finns vårdtagare och förskolebarn med skilda behov.

Jag hoppas att politiker och höga chefer har läst två böcker av filosofen Jonna Bornemark. Om inte, så heter böckerna som ska inhandlas inför sommarens hängmattesunder ”Det omätbaras renässans” och ”Horisonten finns alltid kvar”. I den första boken finns ett kapitel med rubriken ”Det utmattade samhället” och i det skriver Bornemark klokt om begreppet etisk stress.

Hon belägger med fakta att stress och psykiatriska diagnoser är både de vanligaste och de snabbast växande orsakerna till sjukskrivning i Sverige idag. Yrken med mänsklig kontakt sticker ut. Stressen uppkommer i många fall inte av hög arbetsbelastning och otillräcklig vila. Det handlar istället om människovärde. En undersköterska citeras i boken; ”Man blir trött frustrerad och ledsen. Att man kan behandla personalen så och framför allt våra gamla. De är inte maskiner, man kan inte bara stänga av och gå. De är människor”.

Personalen tycker sig ha en tydlig bild av hur de gör sitt jobb bra men upplever att det finns organisatoriska hinder. Behovsprövning kommer här in som ett fjärde begrepp.

Organisationskonsulter anlitas för att räkna ut hur en arbetsdag i vården bäst optimeras. Hur lång tid tar det att torka en rumpa? Hur många minuter behövs för en lunch? En 92-åring med demens, räcker det med tvätt två gånger i veckan? Bornemark uttrycker det så här: ”ratioparadigmet alienererar oss från det levande genom att låsa in oss i en schematiserad tid och låser vårt fokus på fixerade mätbara kategorier”. Enklare sagt. För att kunna effektivisera måste allt kunna mätas – och många undersköterskor och förskolepedagoger anser att det inte alltid går att tidsätta omhändertagandet av en annan människa.

Det som i teorin är vettigt blir i praktiken något som hos många anställda skapar en känsla av maktlöshet. Många känner att de med sin yrkeskunskap och erfarenhet inte kan, eller får, bidra till utveckling på jobbet.

Om kommunens chefer, i alla fall lite, har detta filosofiska perspektiv med sig när de formar framtidens äldrevård i kommunen. Då blir det sannolikt enklare att hämta hem de fördelar som på riktigt gynnar alla parter.